Fru talman! Jag tackar interpellanterna för en intressant debatt.

Jag hade gärna varit här tidigare när dessa frågor debatterades, eftersom jag kommer från Sandviken, den kommun där det första kontoret läggs ned – eller redan har lagts ned. Det skedde i oktober eftersom man samlokaliserade med Arbetsförmedlingen, som sa upp sina lokaler och försvann därifrån. Man blev alltså av med lokalerna samma månad som det sista av de kontor som nu finns öppnade. Det är tvära kast. Man har letat efter nya lokaler, men sedan fick man besked om att dra ned och därefter att kliva av helt i kommunen.

Vi hörde tidigare, till exempel av Marianne Fundahn, hur det här beskrivs som effektiviseringar då besöken inte utökas i samma takt som kontoren utökas. Jag tror att det var någonting liknande som ministern sa tidigare. Därför är det märkligt att ett kontor som på tio månader hade 11 000 besök och 13 000 ärenden är det första som måste läggas ned. Jag tänker inte ställa kontor mot kontor, men det är ändå lite lustigt att förklaringsmodellen spricker så snabbt. Det är alltså något annat än behoven som styr. Jag misstänker att de förklaringar vi fått av kollegor till mig inte ligger jättelångt bort.

I Sandviken klarar man av alla besök med en anställd med lite assistans från kringliggande kontor, som det sägs i konsekvensanalysen. Jag misstänker att man syftar på Gävle. Det ligger trots allt inte jättelångt bort. Men för dem som gör sådana ärenden på Statens servicecenter som de behöver göra kan kostnaderna för att ta sig längre bort bli betydande. I konsekvensanalysen talas det om 20–30 minuter beroende på hur man tar sig dit. Men sanningen är att kontoret i Sandviken också besöks av många från Hofors, Ockelbo och andra platser som ligger betydligt längre bort. För dem är kostnaderna redan ganska höga och blir nu ännu högre.

Statens servicecenter skriver i sin konsekvensanalys att det finns skäl att överväga behoven av verksamhetsnärvaro gällande tillhandahållande av lokal statlig service även i framtiden i Sandvikens kommun. Rent krasst är det här ett jäkligt fint sätt att säga: Behoven finns här, men vi måste lägga ned på grund av att ekonomin inte tillåter oss att vara kvar. Och det här är en lokal som vi inte har någon hyra för i dag.

Det här går rakt emot de förklaringsmodeller som jag har fått. Jag vill därför väldigt gärna höra hur man förklarar detta. Kan man verkligen säga att det hela beror på att behoven inte har ökat när man faktiskt bara sparar där det går enklast och snabbast att spara pengar? Det är ju vad som sker.

I verkligheten vet vi alla att man i stället borde utöka antalet kontor och se till att staten finns på fler ställen och att servicen kommer närmare de människor som behöver den så att vi bygger ett samhälle tillsammans för oss alla.

(Applåder)