Fru talman! Tack, utbildningsminister Johan Pehrson, för svaret – eller icke-svaret, ska man kanske säga då ministern med nästan kirurgisk precision undviker mina faktiska frågeställningar.

Fru talman! När vi sverigedemokrater kritiserade regeringen och Chalmers tekniska högskola för införandet av ett DEI Office, där man enligt den nytillträdda DEI officern ska drilla framtidens ingenjörer i så kallad intersektionell analys hänvisade utbildningsministern till akademisk frihet. Jag ska inte lägga ord i ministerns mun, men jag tolkar detta som att ministern inte tycker att vare sig ministern själv eller vi riksdagsledamöter ska ha synpunkter på detta. Jag tar mig dock friheten att ha synpunkter på detta, och det är, menar jag, både rimligt och angeläget.

Om man med akademisk frihet menar rätten för forskare, lärare och studenter att fritt bedriva forskning, undervisa, publicera och diskutera idéer utan otillbörlig påverkan från staten håller jag med. Men jag vill i sammanhanget påpeka att det faktiskt handlar om skattefinansierad verksamhet och att skattebetalarna nog har vissa förväntningar när det gäller vad universitet och högskolor har för syfte, till exempel att utbilda studenter, främja forskning, främja kritiskt tänkande, bidra till samhällets utveckling och bevara och sprida kunskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag menar dock att konceptet akademisk frihet har och måste ha gränser. Det är främst detta jag vill diskutera med utbildningsministern här i dag. Anser också utbildningsministern att akademisk frihet ska ha gränser? Var ska i så fall dessa gränser gå?

Jag menar nämligen att det är enorm skillnad mellan att studera extrema och totalitära läror och att lära ut dem. Att studera en ideologi innebär att man undervisar om dess innehåll, historia, utveckling och påverkan på samhället genom en kritisk och objektiv överblick. Att lära ut en ideologi, däremot, innebär att man aktivt försöker överföra ideologins värderingar, principer och övertygelser till studenterna och indoktrinera dem att anamma den.

Wokeideologi i universitetsvärlden handlar om just detta. Och det tidigare nämnda DEI Office på Chalmers tekniska högskola handlar om detta. Man eftersträvar inte ingenjörer i världsklass, som kan ta sig an tekniska utmaningar på en världsmarknad där konkurrensen är stålhård, utan man vill få ut aktivister för en vänsterradikal världsbild som går ut på att samhället genomsyras av strukturell rasism och förtryck. Detta går, menar jag, stick i stäv med frihetliga ideal och handlar i stället om att slå ned på kritiskt tänkande – att forma elever och lärare till att sluta tänka själva.

Även om begreppet woke inte är fullt ut definierat används det om vänsterns så kallade normkritik och när man graderar människor genom tidigare nämnda intersektionella analyser, där människor samlar offerstatus utifrån sådant som hudfärg, sexuell läggning, könsidentitet, funktionshinder, fetma, religion och så vidare. Utgångspunkten är helt enkelt att samhället genomsyras av just strukturell rasism och förtryck och att människor är antingen förövare eller offer. Orättvisorna ska sedan brytas ned så att de med hög offerstatus ges förtur till exempelvis jobb, utbildningar och maktpositioner.

Är detta något som utbildningsministern tycker att vi ska ha vid de högre lärosätena? Anser utbildningsministern att detta ryms inom begreppet akademisk frihet? På detta, fru talman, hoppas jag att vi kan få ett svar.