Fru talman! Ja, det är klart att jag är beredd att överväga alla åtgärder som kan vara effektiva för att bekämpa brottslighet. När det gäller just revisionsplikten har den väldigt noggrant övervägts i en utredning. Underlaget har remitterats, och det har analyserats noggrant i Regeringskansliet.

För egen del är jag en mycket varm anhängare av revision. För de allra flesta företagare är revisorn, så att säga, den bästa vännen, den som säkerställer att saker och ting blir rätt, också för den som inte är ute i brottsliga syften, vilket alltså de allra flesta inte är. Det är ingen garant för någonting, men det är i varje fall någonting att luta sig mot, så att man vet att det man håller på med blir rätt. Ur den synvinkeln är jag en mycket, mycket varm anhängare av revision.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller den reform som mycket riktigt gjordes under alliansregeringen och som handlade om att ta bort revisionsplikten för de minsta företagen är det klart att intentionerna väldigt mycket handlade om att minska just krångel och lyfta bort kostnader. I ett litet företag kan kostnaden för en revisor vara rätt stor, jämfört med om samma kostnad ska bäras av ett större företag. Dessa intentioner har naturligtvis också blivit verklighet.

Sedan är det en realitet att det finns en intressemotsättning. Det är klart att det på marginalen finns de som genom att inte ha en revisor kan använda bristen på sådan insyn till att begå brott eller andra oegentligheter. Då landar vi mer i avvägningsfrågan: Är det här ett effektivt verktyg, eller kommer bördan i praktiken att bäras av de allra flesta, som är hederliga, medan de som är ute i kriminella syften löser detta på andra sätt?

Jag kan inte säga att det var alldeles självklart, men när vi lade ihop underlagen tyckte jag ändå att det var relativt tydligt att det här blir för trubbigt.

Jag tänker på alla de åtgärder som ligger på bordet och för den delen också på alla ytterligare åtgärder som vi kommer att behöva vidta framöver. Jag nämnde till exempel näringsförbudet, som jag tror är en mycket effektiv väg att gå om man med precision vill komma åt dem som verkligen ska bort, så att säga, från olika marknader.

Men det här blir för trubbigt. Det skulle i praktiken drabba väldigt många skötsamma, men de som inte är skötsamma skulle hitta andra sätt att komma undan i sin kriminalitet.

Nu vill jag inte alls misstänkliggöra någon yrkeskår, men någonting som kännetecknar den organiserade brottsligheten numera är att man bygger egna system, också med så kallade möjliggörare: egna revisorer, egna advokater och egna rådgivare av olika slag. Jag tror alltså att risken att kriminella skulle ta sig runt även en sådan här reform skulle vara betydande, medan alla hederliga företagare bara skulle drabbas av ökad administration och högre kostnader.

Till detta kommer för övrigt realiteten att någon måste utföra det här jobbet. Man kan göra en reflektion. Vad gör alla revisorer numera? Många ägnar sig numera åt hållbarhetsredovisning. Det är ägnat att möta andra viktiga samhällsmål. Men det är en realitet att de som arbetade med detta bedömde att det skulle ta väldigt lång tid att bygga upp kapaciteten, att göra en sådan här väldigt stor utbyggnad av revisionsplikten, varför det on the balance framstod som inte särskilt lämpligt att gå fram med den här åtgärden.

Detta är alltså inte på något sätt ett uttryck för att vi skulle sky några medel i den här delen, utan tvärtom ett uttryck för att vi, när vi nu rullar fram så brett, måste göra det med precision, så att vi vet att vi med det vi gör kommer åt det problem som vi vill lösa utan att i onödan lägga bördor och belastningar på alla skötsamma och hederliga.