Fru talman! Låt mig kommentera några av de frågor som har lyfts här.

Självklart måste vi höja kunskapen om dessa frågor precis som om många andra frågor. Sedan kan man ha olika uppfattning om i vilket format detta bör ske för att vara så effektivt och ändamålsenligt som möjligt. Vi uppfattar att det finns många goda initiativ ägnade att öka kunskapen om dessa frågor och även kombinera detta med praktisk tillämpning.

Låt mig exempelvis nämna det uppdrag som regeringen har gett Statskontoret och Brottsförebyggande rådet. Det handlar om att baserat på en bred kunskap om dessa frågor både ta fram och sprida stödmaterial till olika aktörer i den offentliga förvaltningen för att på ett konkret sätt kunna arbeta mot korruption och andra närliggande problem.

Det är klart att vi måste lära oss mer, och det är klart att den utredning som nu har ett skarpt lagstiftningsuppdrag inte kommer att lämna förslag baserat på ett tomt hål av okunskap. Det ligger i utredningens natur att de lagförslag som ska läggas fram måste baseras på en gedigen analys av de problem som de olika lagstiftningsåtgärderna ska angripa.

Låt mig också ta upp frågan om balansen mellan att å ena sidan skydda offentliganställda och å andra sidan flytta fram positionerna när det gäller ansvarsutkrävande – det som i diskussionen har kallats för tjänstemannaansvar eftersom det var så modellen såg ut en gång i tiden.

Från en del håll hör man kritiska röster som tycker att man på det sättet riktar ljuset mot enskilda medarbetare i det offentliga. Men jag vill säga att båda sidorna behövs.

Å ena sidan behöver vi bygga ett robust skydd för medarbetare i det offentliga som kan bli föremål för otillbörlig påverkan eller utsättas för hot eller andra påtryckningar. Det straffrättsliga skyddet tror jag inte kommer att räcka, utan jag tror att vi kommer att behöva göra fler saker. Jag kan peka på en sådan sak som vi har gjort när det gäller polisen och som kanske kan bli nödvändig i andra yrkeskategorier, nämligen möjligheten att fatta beslut utan att skriva under med sitt personnamn. Man kan skriva under med ett tjänstenummer hos polisen. Man kan också hitta andra sätt att skydda beslutsfattare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Å andra sidan finns det ett intresse av transparens. Ett myndighetsbeslut som har ingripande konsekvenser för enskilda måste ju också kunna följas upp och granskas, och det måste i många fall kunna överklagas. I det ljuset måste man också se hur utredningen ser på just ansvaret för konsekvenserna av beslut.

Det offentliga utövar ju också makt mot enskilda. En del av den transparens vi vill uppnå handlar också om att för medborgarna kunna visa vem som är ansvarig för ett visst beslut och hur vi kan utkräva ansvar för besluten. Vi måste alltså både skydda offentliganställda i olika roller och samtidigt tydliggöra möjligheten att utkräva ansvar för beslut, som dels ska vara transparenta och dels vara möjliga att följa upp för medborgarna.

Om man nu ska ta dessa frågor på allvar, exempelvis vänskapskorruption, kanske man ibland också ska uttala sig med något större precision om saken. Jag snappade till exempel upp att vi skulle ha sett väldigt många exempel på vänskapskorruption på senare tid. Well, låt då de instanser som har till uppgift att granska dessa frågor göra det och komma med sina slutsatser. Det gäller för all del också lönesättningsfrågor i Regeringskansliet.

Mig veterligen finns det inget underlag från konstitutionsutskottet eller någon annan instans som pekar på att detta skulle vara ett grasserande problem. Men det är möjligt att interpellanten har tillgång till annat källmaterial än de som granskar dessa frågor i offentligheten har.