Fru talman! Att det är en hög sysselsättningsgrad i Sverige är helt rätt. Det beror på ett mångdecennielångt hårt arbete från svensk arbetarrörelse och från Socialdemokraterna. Vi har bedrivit en politik där vi ställt krav på att vuxna människor som kan jobba ska jobba, och vi har fått en hög sysselsättningsgrad.

Många gånger har vi haft hjälp av Liberalerna, som hette Folkpartiet på den tiden, i arbetet för att bygga den struktur och det samhälle där vi har hög sysselsättningsgrad. Jag kan sträcka ut en hand till Mats Persson. På den tid när Liberalerna/Folkpartiet förstod sig på arbetsmarknadspolitik kunde vi ofta genomföra reformer tillsammans för jämställdhet, föräldraförsäkring och annat som byggt den här möjligheten till en hög sysselsättningsgrad. Vi är överens om att det är bra.

Problemet är att man i SCB:s senaste rapport från i februari konstaterar att sysselsättningen fortsätter att minska. Man kan inte bara säga att vi har hög arbetslöshet och hög sysselsättning. Sysselsättningen minskar naturligtvis från en nivå som är högre än många andra länders. Men vi socialdemokrater tycker inte att vi ska jämföra Sverige med andra länder när det gäller sysselsättningsnivå. Den minskar, och det är ett problem.

Mats Persson säger att man jobbar ”på punkt efter punkt” och tar upp ett exempel. Det är också det enda exemplet i propositionslistan. Att man ska förbättra informationsutbytet mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna är gott och väl. Men man kan inte säga ”på punkt efter punkt” om man bara har en punkt. Detta vill jag vända mig mot.

Man talar om att man arbetar med budgeten och så vidare. Finanspolitiska rådet som analyserar det här, inte utifrån partipolitiska förutsättningar utan utifrån strikt ekonomiska, säger att regeringens politik inte kommer att leda till högre sysselsättning.