Fru talman! Runt om i vårt land finns en imponerande mängd allmänna samlingslokaler som ägs och drivs av föreningslivet. Inte sällan har de sitt ursprung i de svenska folkrörelserna.

De föreningsdrivna allmänna samlingslokalerna är en stor tillgång över hela landet. Festligheter, teaterupplevelser, körsång, dansuppvisningar, film- och biokvällar, föreningsmöten, konserter och träffar för motorburen ungdom – i de allmänna samlingslokalerna händer verkligen allt.

I regeringens budgetproposition framgår att de statliga bidragen till allmänna samlingslokaler ska vara 52 miljoner kronor per år. Som ministern beskrev delas de 52 miljoner kronorna sedan upp i tre delar i regeringens regleringsbrev till Boverket.

Ungefär hälften utgörs av ett investeringsbidrag, och drygt en tredjedel utgörs av ett verksamhetsutvecklingsbidrag. En mindre del avsätts som organisationsbidrag till de tre lokalhållande riksorganisationerna Folkets Hus och Parker, Bygdegårdarnas Riksförbund och Våra Gårdar.

Vad är då problemet, fru talman? Jo, det är den nuvarande skrivningen i förordningen om bidrag till allmänna samlingslokaler. Där framgår att Boverket särskilt ska prioritera de ansökningar som gäller allmänna samlingslokaler för ungdomar och allmänna samlingslokaler i områden med socioekonomiska utmaningar. Boverket får också särskilt prioritera ansökningar som gäller allmänna samlingslokaler i områden som saknar närhet till offentlig och kommersiell service.

Skillnaden mellan begreppen ”ska” och ”får” blir tydlig när man ser på Boverkets tillämpning av förordningen. Konsekvensen har blivit att verksamhetsutvecklingsbidraget inte längre beviljas allmänna samlingslokaler på Sveriges landsbygder, trots de ändringar som den tidigare regeringen gjorde i förordningen år 2021 just för att komma åt problematiken, som man såg redan då.

Den nuvarande skrivningen innebär att det i praktiken endast är samlingslokaler i socioekonomiskt utsatta områden som får ta del av resurserna. Självfallet behövs resurser till lokalerna i dessa områden väldigt väl, men det ska inte ske på bekostnad av lands- och glesbygdernas samlingslokaler.

Som exempel kan nämnas att bygdegårdsföreningar, alltså samlingslokaler som är medlemmar i Bygdegårdarnas Riksförbund, inte har fått något verksamhetsutvecklingsbidrag från Boverket sedan 2018.

För att tydligare gestalta den problematik som jag vill belysa: År 2024 beviljades 15 samlingslokaler statligt stöd. Dessa 15 var nästan uteslutande samlingslokaler i större städer – endast 1 samlingslokal på landsbygden fick ta del av det statliga stödet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På många mindre orter är bygdegården den enda mötesplatsen. Föreningarna drivs i huvudsak ideellt, och förutom det ideella engagemanget behövs finansiellt stöd för att kunna utveckla verksamheten. Landsbygder har ofta en begränsad kommunal service och sämre utbyggd infrastruktur, och då blir denna lokala mötesplats avgörande för en meningsfull fritid.

Statsbidraget bör ge alla allmänna samlingslokaler samma möjligheter att få stöd, men så ser det i praktiken inte ut i dag. Detta är en orimlig orättvisa som behöver rättas till.

Med anledning av detta vill jag ställa en fråga till socialminister Jakob Forssmed utifrån den översyn som ministern nämnde i sitt svar. Avser regeringen att ändra skrivningarna i 7 § i förordningen om statsbidrag till allmänna samlingslokaler så att Boverket kan bevilja verksamhetsutvecklingsbidrag även till samlingslokaler på Sveriges lands- och glesbygder?