Fru talman! Herr statsminister! Statsministern tillsatte en nationell säkerhetsrådgivare i början av mandatperioden. Statsministern är ansvarig för allt regeringsarbete, men i det här fallet är det extra tydligt statsministerns ansvar. Utnämningen av den nationelle säkerhetsrådgivaren har från första början kantats av frågetecken och problem. Rekryteringen har ifrågasatts, och sedan har problemen bara fortsatt.

Jag frågade statsministern hur rekryteringen gick till och på vilka grunder just Henrik Landerholm valdes. På detta svarade statsministern med att hänvisa till KU:s granskning av den ifrågasatta rekryteringen av Landerholm. Det hade kanske kunnat fungera om Landerholm varit vuxen uppgiften som nationell säkerhetsrådgivare. Men med facit i hand har det visat sig att rekryteringen av Landerholm var ett stort misstag.

Landerholm blev ytterligare en i mängden av misslyckade rekryteringar som statsministern ansvarat för. Landerholm blev en säkerhetsrisk. Hur kunde det bli så? Har statsministerns nära vänskapsrelation med Landerholm påverkat att en illa genomtänkt rekrytering genomfördes? Detta är frågor som ställs inte bara av oss socialdemokrater utan även av medlemmar av statsministerns eget parti, enligt uppgifter i pressen. Det troligaste är att statsministerns nära vänskap med Landerholm förklarar den misslyckade rekryteringen.

Den andra frågan jag ställde var när statsministern fick kännedom om de olika incidenterna med bortslarvade handlingar och telefoner samt andra säkerhetsrisker förknippade med Henrik Landerholms bristande omdöme. På denna fråga svarade statsministern mycket svävande och sa att det var efter att utredningen var klar. Jag har följdfrågor på det. Följdfrågor är en del av interpellationsdebatten. När fick statsministern information om oegentligheterna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min tredje fråga var varför Regeringskansliet inte på eget initiativ polisanmälde de förseelser som borde bedömas som allvarliga och som nu är föremål för en förundersökning. Svaret från statsministern var: ”Efter att utredningen var klar fick jag övergripande information om händelsen och den bedömning som då hade gjorts. Jag hade inga skäl att ifrågasätta denna.”

Det är ett häpnadsväckande svar av flera skäl. Först och främst har statsministern alltså bara fått information om en av alla händelser där Landerholm visat prov på dåligt omdöme. Bedömningen av Landerholms lämplighet borde naturligtvis ha innehållit alla de olika incidenter som inträffat. De är var för sig allvarliga men sammantaget helt oacceptabla.

Dessutom har det visat sig att statsministern hade alla skäl i världen att ifrågasätta bedömningen. Varför överprövade inte statsministern bedömningen? Det är ju uppenbart, fru talman, att polisen har överprövat bedömningen. Borde inte statsministern själv ha gjort det och som ansvarig för och högste chef över regeringens arbete haft en rejäl säkerhetsmarginal till vad som är olagligt?

Nu har det också framkommit att det tog två år att diarieföra händelsen. Varför tog det så lång tid? Är det ett vanligt förfarande i Regeringskansliet?

Slutligen: Statsministern försvarade sin säkerhetsrådgivare hela vägen in i kaklet, trots att han visste vad som hade hänt.

Det är många frågor och så här långt få eller svävande svar. Men, fru talman, nu har statsministern tio minuter, fördelat på tre anföranden, till sitt förfogande att förklara sig.

Med svagt ledarskap i en tid av stor oro i Sverige och världen, när vi som bäst behöver styrka och starkt ledarskap, är debaclet med den nationella säkerhetsrådgivaren tyvärr en bild på motsatsen. Svagt ledarskap, fru talman, är inte vad Sverige behöver i tider som dessa.

(Applåder)