Fru talman! Vi står inför att diskutera kriminalpolitiken med fokus på unga lagöverträdare. Kriminalpolitiken förväntas egentligen ta hand om det som samhället, eller rättare sagt politiken, har misslyckats med tidigare.

Vi griper in när det egentligen är för sent. Brottet är begånget – redan utfört. Vi kan inte alltid förebygga det, men det måste vara ambitionen. Glädjande nog finns det numera fler röster för detta än för bara några år sedan.

Jag vill också att vi stannar upp lite grann. För bara en dryg vecka sedan skedde förfärliga skjutningar i Örebro. Det är en grym markering av att vi griper in alldeles för sent.

Vi måste ta ansvar nu så att Örebro blir en vändpunkt. Det är en avskräckande vändpunkt på grund av det hänsynslösa våldet. Men det är också en inspirerande och stärkande vändpunkt när vi ser den solidaritet och medmänsklighet som växer fram kring de många som nu har drabbats av våldet konkret och grymt.

Det är en imponerande solidaritet som manar till både efterföljd och eftertanke, inte minst inom politiken. Den dominerande politiska retoriken har skapat klyftor, inte sammanhållning. Politiken har länge prioriterat fel och orsakat onödiga kostnader i form av mänskligt lidande och död samt felanvända skattemedel. Det är mer än hög tid för en radikal kursändring. Skärpta straff fungerar inte längre bromsande, precis som forskningen länge har markerat.

Lite nya vindar som kan inge förhoppningar blåser dock. Regeringens skrivelse Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet beskriver en bred ansats som håller på att verkställas för att bryta rekrytering och socialisering in i kriminella nätverk. Det handlar om att förebygga att barn och unga involveras i kriminalitet och att försöka få personer, särskilt unga, som begår brott att lämna kriminaliteten bakom sig.

Den skrivelse vi nu har att utgå från gör mig lite förbryllad. Den är fylld av många korta beskrivningar av vad som i bästa fall är väsentliga samverkansformer. Eller är det mest byråkrati? Förkortningarna är många. Allt tyder på att vi har ett uppifrånperspektiv, och man kan ju fundera på hur långt ned i verkligheten detta når.

SIG, det vill säga sociala insatsgrupper, och SSPF, det vill säga skola, socialtjänst, polis och fritid, finns i många kommuner i vårt land. Socialstyrelsen arbetar sedan 2023 med en ny verksamhet i form av ett nationellt förstärkningsteam som ska ge stöd ned på kommunal nivå. Ett större samverkansuppdrag som har pågått under flera år och som kallas för Tidiga och samordnade insatser, TSI, drivs av Skolverket och Socialstyrelsen tillsammans med ett flertal kommuner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Unga lagöverträdare

Det senaste är att polisen, Brå, Kriminalvården, länsstyrelserna, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Skolverket och Åklagarmyndigheten har i uppdrag att inrätta samverkansstrukturer nationellt, regionalt och lokalt kring barn och unga i organiserad brottslighet. Detta kallas för Bob, barn och unga i organiserad brottslighet.

Kommer det här att fungera? Vi vet inte, och jag är inte säker på att de olika organen har ett gott samarbete med varandra. Jag tror att vi behöver tänka nytt när det gäller hur vi skapar nätverk som är fokuserade på vissa uppgifter. Där kan Bob vara ett exempel.

Jag skulle vilja ta upp ett annat exempel, som har blivit belyst i medierna på sistone. Det handlar om Skärholmen. Majoriteten i stadens styrelse bestämde sig för att skapa en mötesplats där som de kallar för Stationen. Man ville med detta skapa en trygg och inspirerande mötesplats ute i samhället. Man skulle erbjuda olika slags aktiviteter och stödja det hela med andra verksamheter, bland annat genom att satsa på flera ideella organisationer som jobbar med fritidsfrågor.

Skärholmen är först i Stockholm med en fritidsbank – och jag som trodde att det var något som var väldigt vanligt och i princip förekom överallt! Jag är bekant med det sedan länge i Umeå. Fritidsbanken är en ideell organisation, som driver en verksamhet helt utan vinstsyfte. Man har möjlighet att där låna kläder, utrustning och så vidare som hör ihop med fritiden. Alla får låna, och allt är gratis. Fritidsbanken ber att få in material till verksamheten, så det är också en miljöinsats i och med att man återanvänder det som går att återanvända.

Jag ser fritidsbanken som en viktig insats där man försöker ge alla barn samma möjligheter. Skolklasser kan använda sig av fritidsbanken när de har särskilda idrottsdagar och så vidare. Det kan handla om familjer som har besök från andra orter, och barnen kanske inte har fritidsgrejer med sig. Då kan de låna där.

Det handlar också om samhällsplaneringen i stort. Jag vill återigen markera att det kan vara otroligt viktigt att vi blandar hyresrätter, bostadsrätter, radhus och villor i samma område. Då kan vi försöka hålla barnen där så att de kan gå i sin skola enligt närhetsprincipen och inte gå i privata skolor längre bort, som drar mer skattepengar än nödvändigt.

Jag skulle också vilja beröra att skrivelsen är ganska könlös. Vi verkar gå runt elefanten i rummet och vägra se den. Det är män som står för majoriteten av brottsligheten.

Det som också har uppdagats alltmer på sistone är att våldet i unga relationer ökar. Våldtäkterna bland unga ökar. Folkhälsomyndigheten har kommit med alarmerande siffror: Det är 24 procent av tjejerna mellan 16 och 29 år, alltså var fjärde tjej, som har utsatts för det som vi enligt den samtyckeslagstiftning som nu gäller kallar för våldtäkt.

Vi har mycket kvar att göra för att kunna kupera våld och det våld som föder våld, både utifrån vad som sker i privata relationer och vad som sker i samhället. Vi måste visa att vi som vuxna och som politiker vågar investera i en framtid för barn som ger dem anledning att känna både hopp och framtidstro.