Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna! I sin inledning tog ledamoten upp en intressant sak, nämligen acceptansen för jakt i Sverige, som är otroligt hög. Det är en siffra som vi ska förvalta och vara väldigt rädda om. Jag tror att det i dag handlar om 85–90 procent av den svenska befolkningen när det gäller acceptans för jakt. Det ska man passa på att nämna.

Det finns olika forskning om vargstammen och dess storlek. Den första forskning som presenterades för ett antal år sedan, inför rovdjurspropositionen 2013, talade i ett första läge om 40 vargar, men sedan övergick man till att tala om 100 vargar på Skandinaviska halvön om det tillfördes nytt blod vart femte år, tror jag att det var. Det skrev man i sin rapport.

Med 170 vargar är marginalen till de 100 ganska god, om det tillförs nytt blod. Hur man ska tillföra det nya blodet har jag inte svaren på. Jag tänker att man på tjänstemannanivå kommer att hitta lösningar.

Men det är viktigt att vi i politiken pekar ut vart vi ska i vargfrågan. Politiken i den här kammaren har nu faktiskt ett flertal gånger pekat på att vargstammen ska minskas, för den orsakar för stora problem för Sverige – för svensk livsmedelsproduktion, för dem som lever för sin jakt och för människor på landsbygden i allmänhet, som tycker att vargen har blivit ett problem.