Fru talman! För att det ska gå att leva ett gott liv även utanför städerna måste några grundläggande saker vara på plats. Man måste kunna försörja sig och sin familj. Man måste kunna uträtta enklare ärenden och gärna ha någonstans att umgås. Man måste kunna resa på ett rimligt sätt. Och man måste kunna använda välfärd såsom skola och vård. Möjligheten att kunna försörja sig och sin familj är helt grundläggande.

Ungefär 1,2 miljoner människor bor utanför tätorter. Det är detta som man ofta benämner landsbygd, men det är såklart många fler som bor i landsbygdskommuner. Många är egenföretagare inom jord och skog och driver andra verksamheter parallellt. Andra är företagare inom helt andra områden. Ytterligare en grupp pendlar, oftast ganska långt.

Ibland är det som att antalet människor som är sysselsatta inom jord och skog förminskas, men tillsammans är det nästan 200 000. Det kan jämföras med de knappt 80 000 personer som finns inom kultur, media och design. Om man lyssnar till den offentliga debatten i Sverige skulle man kunna tro att det är det omvända.

Förutsättningarna för att kunna försörja sig som företagare ser i grunden likadana ut i hela Sverige. Det krävs sänkta kostnader vad gäller både skatter och avgifter. Men jord och skog har sina egna förutsättningar. Man får ofta inte äga skog och mark i aktiebolag, utan det krävs enskild firma. Man får heller inte sälja sina tillgångar hur som helst. Om man har förvaltat sin tillgång väl och långsiktigt kan den dessutom bli helt värdelös. Det kan nämligen ha flyttat in en fågel eller dykt upp en orkidé i skogen. Den äganderätt som gäller för de flesta andra företagare gäller i dagsläget inte på landsbygden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utvecklings-politik

Företagen på landsbygden är också en avgörande del av lokalsamhället: att det finns en handelsträdgård som också är ett kafé, att det finns en livsmedelsbutik som också hanterar sprit, paket och byskvaller och att det finns någonstans att äta och samlas. Ibland är det roligt att ta en öl, men eftersom man ändå måste köra bil är det kanske inte alltid det viktigaste.

När min morfar drev sin butik i Risbäck och farfar sin butik i Sundsjö var de två av 40 000 handlare i Sverige. I dag finns totalt 4 000 livsmedelsbutiker kvar, och ingen av dem finns i Risbäck eller Sundsjö. När möjligheten att uträtta enklare ärenden och umgås försvinner försvinner också kroppspulsådern i byn och samhället. Därför är det viktigt med både investerings- och driftsstöd för butiker, och det är därför Centerpartiet lägger mer pengar på detta i budgeten än vad regeringen gör.

För att ta sig dit man vill är flyg- och tågtrafiken är helt avgörande för att resor till Sveriges landsbygder ska fungera. Lokal- och regionaltrafik är viktig för att skol- och jobbpendling ska fungera. Och vi vet att bilen, oavsett hur den drivs, är helt nödvändig för att vardagen ska fungera. Därför måste staten investera i allt från nya järnvägar till att rusta upp allmänna vägar.

I slutändan måste man också kunna gå i bra skola och få tillgång till vård och omsorg precis som alla andra.

När det gäller skolan har landsbygderna lägre andel behöriga lärare och fler elever som inte klarar av att gå vidare till gymnasiet med godkända betyg än några andra delar av Sverige. Dessutom har bara var tionde elev möjlighet att välja något annat än en kommunal skola.

I fråga om vården är det betydligt större risk att du dör av åtgärdbara sjukdomar om du bor i en avlägsen eller mycket avlägsen del av Sverige. Och du kan bara drömma om att ha en fast vårdkontakt, för på landsbygderna träffar du bara stafettläkare.

Det är också otroligt stora skillnader mellan stad och land vad gäller omsorgens kostnader. Det kostar 75 procent mer med äldreomsorg på landsbygden, och det kostar 100 procent mer för hemtjänst om man jämför landsbygd med storstad.

Fru talman! Det krävs radikalt förenklade regler och bättre finansiering för att Sveriges landsbygder ska fungera. Ett av de största hindren för en fungerande välfärd i våra landsbygder finns i fyrkantiga regler och lagar som byggts upp under decennier, både från höger och från vänster i politiken. På grund av politisk klåfingrighet, centralisering och långtgående detaljstyrning går resurser i alltför hög grad till administration i stället för till verksamheterna. Genom att pengarna sedan är låsta när de kommer från staten förhindras kommunerna, framför allt de små kommunerna, att prioritera den verksamhet som fungerar bäst just hos dem.

Det krävs fler undantag. Centerpartiet brukar kalla det Ramviksmodellen. Jag brukar tänka: Fungerar det i Norråker fungerar det överallt.

Det måste vara obligatoriskt att bedöma vilka konsekvenser ett beslut får för Sveriges landsbygder. Då kan man driva sjukstugor vidare, använda digital undervisning där det behövs och göra allt annat som måste anpassas eftersom allt är gjort för stora enheter i stora kommuner som har råd med specialiserade administratörer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utvecklings-politik

Det är självfallet svårt för många kommuner och regioner med mycket glesbygd att finansiera det hela. Det gäller inte bara det faktum att få människor bor på stora ytor. Låt mig ta Jämtland som exempel. Där ska 100 arbetande personer försörja 88 som inte arbetar för att de antingen är för unga eller för gamla. Sverige har under lång tid underinvesterat i landsbygderna, och det har fått konsekvenser. Vi måste bygga upp ett hållbart finansieringssystem som lägger grunden för en trygg och jämlik välfärd i hela landet.

I dag får medborgarna i kommuner med stor vindkrafts- eller vattenkraftsproduktion eller malmfyndigheter främst uppleva nackdelarna av en ökad lokal produktion, medan de i mindre eller nästan obefintlig utsträckning får ta del av fördelarna.

Centerpartiet anser att de värden som dessa naturresurser skapar i högre grad än i dag måste stanna lokalt. Det enklaste sättet är att fastighetsskatten på elproducerande fastigheter regionaliseras och att malmavgifterna höjs.

Fru talman! Det är självklart att man måste kunna försörja sig och sin familj, uträtta enklare ärenden, ha någonstans att umgås, resa på ett rimligt sätt och använda välfärden, såsom skola och vård, precis som alla andra. Men då måste vi avbyråkratisera och finansiera Sveriges landsbygder.

Jag yrkar härmed bifall till reservation 11 under punkt 5 om regionaliserad fastighetsskatt.