Fru talman! Egentligen skulle jag behöva slänga bort mitt skrivna anförande och tala från hjärtat. Det skulle säkert bli mycket bättre, men jag försöker hålla mig till det jag har skrivit.

Debatten handlar som ni vet om näringsutskottets betänkande Regional utvecklingspolitik. I budgetpropositionen för 2025, utgiftsområde 19 Regional utveckling, framhåller regeringen vikten av att förbättra villkoren för att bo, verka och leva i hela landet i syfte att nå målen för den regionala utvecklingspolitiken. Regeringen betonar även att utvecklingskraften i städer, tätorter, glesbygder och landsbygder ska stärkas samtidigt som näringslivet ska ges förutsättningar att öka sin konkurrenskraft, skapa arbetstillfällen samt bidra till gröna innovationer och till omställningen mot en hållbar utveckling.

Fru talman! Visst låter regeringens ambitioner bra? Men jag kan inte låta bli att recensera vår näringsminister, som körde över Kirunas politiska ledning när det gäller Talgas planer på en grafitgruva i Vittangi. Hon vet tydligen vad som är bäst för Kiruna och Sverige.

Det är tydligt hur denna regering ser på Norrbotten och landsdelar där naturresurser är rikedomar som behövs. De har en kolonial syn på glesbefolkade delar av landet där de röstberättigade är så få att deras röster spelar mindre roll i riksdagsval.

Ministerns argument handlade om arbetstillfällen. Om hon hade bemödat sig att träffa kommunledningen då hon senast träffade LKAB hade hon kanske förstått läget som dessa kommuner befinner sig i.

Jag har sagt och skrivit många gånger att man knappast kan skylla Kirunaborna för att vara emot gruvor, då världens största underjordsgruva ligger just där. Men om det inte blir en annan ordning på hur värden från naturresurser fördelas kommer inte orter som Kiruna att kunna matcha det som samhället ska stå för när nya gruvor öppnas. Om inte ministern förstått läget som uppkommer när det saknas bofast befolkning till dessa arbetstillfällen och var skatteintäkterna hamnar kan hon hosta upp dylika ogenomtänkta uttalanden.

Senast i morse kom det ut i nyheterna hur Kiruna har 1 000 arbetstillfällen som de inte kan besätta. När staten låter landsbygden och orter som Kiruna klara av allt själva blottar man faktiskt sin syn på fördelningspolitiken. Investeringsstödet för bostadsbygge som regeringen drog tillbaka är bara ett exempel som slår mot orter som Kiruna. Jag har fått exempel på investerare som dragit sig ur. De törs inte bygga, för ingen kommer att betala deras hyror.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utvecklings-politik

Jag kommer som alla vet vid det här laget från Tornedalen och lite mer specificerat från Muoniodalen. Byar i dessa älvdalar var på 50-talet mycket folkrika och bidrog med livsmedelsproduktion i småjordbruk och arbetskraft till skogsbruk och gruvor i malmfälten – allt detta för AB Sveriges välstånd. I dag har vi kanske 10 procent av befolkningen kvar i många av dessa byar. Men ska vi ha någon statlig närvaro, eller ska vi betraktas som en belastning?

Regeringen framhåller att deras politik ska leda till att villkoren för att bo, verka och leva i hela landet förbättras. Berätta gärna för mig hur!

Det man måste förstå när det gäller hur levnadsförutsättningarna ser ut i små kommuner i vårt land är att allt hänger samman. Hur ser fördelningspolitiken och fördelningen av resurser ut?

Om vården som bedrivs inte får tillräckligt med resurser, vilka är det då som undviker att vara till besvär? Jo, det är människor som har långt till vårdinrättningen. Först ställs de inför timmar på dåliga vägar, och sedan får de kanske sitta ytterligare några timmar i väntrummet för att det saknas personal.

En äldre person som hade åkommor och var tvungen att besöka vården sa till mig att man inte kan vara sjuk om man ska orka med allt som ett sjukhusbesök innebär. Han berättade att han fick vara utan mat en hel dag, och bara det var enligt honom tillräckligt för att med alla medel undvika vård så länge som möjligt.

Vilka får fler apotek när de privatiseras? Ja, inte är det landsbygdsbefolkningen. Var vill privata aktörer öppna bilprovningar? Ja, inte är det på glest befolkade orter. Privatiseringsivern slår helt klart hårdast mot landsbygd och glesbygd. Sedan får andra partier tycka vad de vill! Jag bor där och vet hur det känns.

Jag kommer ju från gränsregionen i Tornedalen, och därför vore det tjänstefel om jag inte lyfte fram samarbetsmöjligheterna i gränsregionerna. Genom att samarbeten och samverkan utvecklas mellan de nordiska länderna, särskilt Norge och Finland, kan gemensamma lösningar på regionala utmaningar identifieras och genomföras.

Jag anser att regeringen tillsammans med övriga nordiska länder bör ta initiativ för att fördjupa samarbetet inom områden som infrastruktur, kapitalförsörjning för landsbygden, hållbar livsmedelsproduktion, forskning, arbetsmarknad och samhällsservice. Vidare ser jag även en möjlighet att genom samverkan mellan de nordiska utbildningssystemen skapa starkare kopplingar mellan regionala högskolor. Det kan bidra till att bygga nya näringar och stärka småföretagen i regioner med stora utvecklingsbehov. Jag förordar således att regeringen ska prioritera en utökad nordisk samverkan inom framtida landsbygdsutveckling och regionalpolitisk utveckling.

Sverige står inför en omfattande omställning för att säkerställa en långsiktigt hållbar energiförsörjning. Utbyggnaden av förnybar energiproduktion spelar en avgörande roll i denna omställning, och det är av största vikt att den kommer till stånd. Kommuner, regioner och lokalsamhällen som påverkas av utvecklingen ska också få del av det ekonomiska värde de genererar. Jag anser därför att regeringen bör vidta åtgärder för att säkerställa att en större andel av kraftproduktionens värde tillfaller de kommuner och regioner där produktionen sker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utvecklings-politik

I dag finns en lagstadgad närområdesersättning, så kallat bygdemedel, kopplad till vattenkraft. Dessa medel används för att främja lokalt näringsliv och service i de berörda områdena. På vindkraftssidan saknas dock en liknande obligatorisk och reglerad modell. De frivilliga ersättningar som vissa vindkraftsaktörer erbjuder varierar avsevärt i omfattning och tillämpning, vilket skapar ojämlikhet mellan olika regioner.

Detta är inte hållbart, och det riskerar att underminera det lokala stödet för vindkraftsetableringar. Jag anser att en produktionsbaserad ersättning eller annan modell som ersätter kommuner, regioner och lokalsamhällen som påverkas bör införas även för vindkraft. En sådan ersättning bör vara lagstadgad och obligatorisk. Det skulle stärka incitamenten för kommuner att tillstyrka vindkraftsetableringar och samtidigt säkerställa att den gröna omställningen lyckas, vilket är avgörande för klimatet och industrins framtid liksom givetvis AB Sveriges konkurrenskraft.

Vidare behöver även vattenkraftens ersättningssystem ses över. Trots de enorma summor som vattenkraften genererar går endast en mycket liten del tillbaka till de kommuner där verksamheten bedrivs. Regeringen bör utreda hur en större andel av vattenkraftens vinster kan återföras till berörda kommuner och regioner, kanske i likhet med det system som tillämpas i exempelvis Norge. Ett sådant system skulle skapa bättre förutsättningar för lokal utveckling och bidra till att stärka förtroendet för statens hantering av naturresurser. Då skulle det finnas ett system som bygger på rättvisa i stället för allmosor.

Jag måste också få säga något om den parlamentariska landsbygdskommitténs betänkande. Det kom 2017, och i det fanns 75 förslag. Man har på åtta år lyckats klämma ut 3 av dessa 75. Det säger mycket om vad man tycker om glesbefolkade orter där ute någonstans.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 13 i betänkandet, men jag står givetvis bakom alla våra reservationer.

(Applåder)