Fru ålderspresident! Låt mig inleda med att yrka bifall till reservation 10, även om jag naturligtvis står bakom samtliga Sverigedemokraternas reservationer i detta betänkande.

Regional utvecklingspolitik – vad är det? Och hur åstadkommer vi det? I ungefär en timme, som den här debatten kommer att ta, kommer vi att få lyssna till en rad olika förslag från olika partiföreträdare som alla har det gemensamt att de ger uttryck för en vilja och ambition att skapa goda förutsättningar för regional utveckling. Den politiska skiljelinjen ligger således inte i om vi vill ha en god regional utveckling utan i hur detta ska uppnås.

I budgetsammanhang är regional utveckling, utgiftsområde 19, ett tämligen smalt område. Det beror helt enkelt på att regional utveckling är något som är svårt att avgränsa då dess förutsättningar på ett eller annat sätt påverkas av nästan alla andra politikområden. Men, fru ålderspresident och åhörare, lite förenklat kan man säga att vi här i dag debatterar hur man skapar goda förutsättningar att bo och verka i landets alla delar.

Sverige är ett avlångt land. Skillnaderna i förutsättningar mellan Skåne i söder, där jag är uppvuxen, och Lappland i norr, där jag numera bor, är stora. Skillnaderna i förutsättningar mellan land och stad skiljer sig kanske än mer åt. Jag föreställer mig att förutsättningarna i de båda hamnstäderna Helsingborg och Luleå har en del gemensamt. Detsamma kanske i viss mån kan sägas om Perstorp i söder och Överkalix i norr, även om den jämförelsen troligen haltar lite mer.

Att förutsättningarna ser olika ut i olika delar av landet är dock ett faktum, ett faktum som vi från politikens sida måste omfamna och förhålla oss till. Alltför ofta förefaller politiska beslut ha ett alltför stort storstadsfokus. Och alltför ofta förefaller Sveriges landsbygder vara bortglömda i förslagens konsekvensanalys.

Detta är allvarligt, fru ålderspresident. Om man misslyckas med att förstå de olika förutsättningarna månar man inte heller om en av de viktigaste förutsättningarna för regional utveckling – humankapitalet. Utan människor med drivkraft som vill, och kan, bo ute i landets alla delar har vi ingen regional utveckling.

Här finns det naturligtvis en rad olika saker att lyfta som Tidöpartierna är överens om och faktiskt gör. Men det finns också frågor och förslag i vilka vi inte har landat i en samsyn utan alltjämt driver själva som partier.

Låt mig börja i samsynsänden. Tidöpartierna kom tidigt överens om att det inte duger att ha världens högsta drivmedelspriser i ett land med långa avstånd och där bilen är ett måste för det stora flertalet. Vi enades om att den tidigare socialdemokratiska regeringens överambitiösa reduktionsplikt behövde pressas tillbaka. Starkast drivande i denna fråga vill jag påstå att Sverigedemokraterna var. Vi var, och är, övertygade om att ett tungt ok lyftes från familjer och företag ute i landet när vi gick från Magdalenapriser till Jimmiepriser vid pump för något år sedan.

Ett annat exempel är att vi tillsammans direkt såg till att förpassa den förra socialdemokratiskt ledda regeringens förslag till nytt reseavdrag till det ställe där det hör hemma – i papperskorgen! I stället höjde vi nivåerna på det gamla reseavdraget för första gången på väldigt många år. Det är sannolikt många av dem som bor utanför Stockholms lokaltrafiks linjekarta som är mycket tacksamma över detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utvecklings-politik

Tidöpartierna har också enats om att göra historiska satsningar på vår gemensamma infrastruktur, som tyngs av en enorm underhållsskuld. Eftersatt vägunderhåll och uteblivna reinvesteringar har på många håll lett till att hastighetsbegränsningarna sänkts av trafiksäkerhetsskäl. Inte sällan har detta skett i mer glesbefolkade områden, där människor verkligen behöver bilen i vardagen. Uteblivet vägunderhåll har inte bara lett till ökat slitage på fordon och minskad komfort; det har alltså även lett till längre restider när hastighetsbegränsningarna sänkts.

Vi har till och med haft situationer där ambulansverksamhetens skyddsombud har stoppat ambulanstransporter mellan Kiruna och Gällivare för att vägen har varit för spårig och farlig att köra utryckningstrafik på. Hur hamnade vi där? Det är alltså det utgångsläge vi har haft när vi i budget gemensamt har beslutat att göra stora investeringar i infrastrukturen.

Vi, alltså Tidöpartierna, har också avskaffat flygskatten, för vi är övertygade om att rimliga transporttider och rimliga transportkostnader är en viktig förutsättning för utveckling i landets alla delar.

Det finns också en samsyn kring stödet till kommersiell service i våra landsbygder. Gott så, även om vi Sverigedemokrater länge har förespråkat att dessa stöds utformning, tillräcklighet och träffsäkerhet ska genomlysas för att säkerställa att de gör avsedd nytta. Den kommersiella servicen utgör nämligen inte sällan ett viktigt nav ute i Sveriges olika bygder. Vi anser därför att det är viktigt att värna om den genom att säkerställa att de stöd staten betalar ut matchar behoven på bästa sätt.

Tilläggas bör att vi i dagsläget inte har några indikationer på att stöden inte fungerar som det är tänkt.

En annan fråga som påverkar den kommersiella servicens förutsättningar är lanthandlares och drivmedelsstationers villkor då de verkar som ombud för exempelvis Systembolaget, Apoteket, Svenska spel och andra bolag med statligt ägande. Här menar vi sverigedemokrater att staten som ägare borde uppmuntra till en högre grad av samordning och så låga omkostnader som möjligt för den enskilde näringsidkaren.

Flera av dessa ombudstjänster vet vi är viktiga för att locka kunder till den lokala affären eller macken, samtidigt som denna typ av service av många uppfattas som grundläggande och bidrar till att minska avflyttning. Det är inte helt ovanligt att den lilla landsortsmacken också är livsmedelsbutik, postombud, apoteksombud, busstation, biblioteksombud och ombud för Svenska spel – apropå det jag sa tidigare om att den kommersiella servicen utgör ett viktigt nav i sin egen bygd, fru ålderspresident.

När man läser det betänkande vi debatterar här i dag sticker emellertid en sak ut, och det är antalet reservationer som handlar om olika former av återföring av produktionsvärden till de lokalsamhällen i vilka de tillskapas. I vissa reservationer ligger fokus på produktionsvärden från elproduktion, i andra handlar det om värden som genereras i Sveriges gruvor.

De föreslagna lösningarna ser lite olika ut, likaså vilken produktion som ska omfattas. Det är emellertid vår övertygelse att det måste till en förändring här.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utvecklings-politik

Sverigedemokraterna har under ett antal år förespråkat en modell där fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar regionaliseras. I alla fall vill vi att ett sådant förslags möjlighet och konsekvenser utreds förutsättningslöst och grundligt. Många är de kommuner där stora värden tillskapas men utan att det genererar arbetstillfällen och skatteintäkter i den berörda kommunen. Arbetskraften pendlar in, från grannkommuner eller rent av från andra länder, och tiden då brukspatronen bodde bakom sågverket eller gruvlaven är sedan länge förbi.

Nya tider kräver nya lösningar. Förmår vi inte att adressera detta är jag rädd att den sociala acceptansen för olika industriprojekt, vilka de än månde vara, är allvarligt hotad. Det ankommer på oss inom politiken att anpassa oss och lagstiftningen efter dagens och morgondagens förutsättningar.

Fru ålderspresident! En lyckad regional utvecklingspolitik handlar som vi ser det om att skapa vettiga förutsättningar som inte bygger på en bild av att man är tärande och i behov av en massa olika stödåtgärder. Det är viktigt inte minst för självbilden och stoltheten ute i landet. Vi måste bli bättre på att undanröja hinder och regler som verkar hämmande. Människor som bor ute i landet vill inte bli tyckta synd om och ses som bidragsberoende. De vill ha sjysta förutsättningar att visa att de faktiskt besitter förmågan själva.

Slutligen: När vi nu ändå talar om regional utveckling är det min och Sverigedemokraternas uppfattning att det är hög tid att låta utvärdera utfallet av den reform som gjordes för några år sedan då ansvaret för den regionala utvecklingen flyttades från länsstyrelserna till regionerna. Har denna reform bidragit till ökad regional utveckling eller inte? Bör länsstyrelserna återfå hela eller delar av uppdraget, eller sköter regionerna uppdraget på ett tillfredställande sätt? Det finns sådant som pekar på behovet av en förutsättningslös genomlysning av detta.

Till syvende och sist är det ju så att vi inom politiken har ett kollektivt ansvar för att de beslut vi fattar och de medel vi fördelar genererar de resultat som var avsedda på ett så effektivt sätt som bara är möjligt. Vi är ju trots allt eniga om att hela Sverige ska leva.