Fru talman! Jag tänker uppehålla mig vid den framgångsrika feministiska utrikespolitiken. Det är över två år sedan den här regeringen avskaffade den. Det har samtidigt varit en stor tillbakagång i världen när det gäller flickors och kvinnors rättigheter och livsvillkor.

Covid-19-pandemin har starkt påverkat fattigdomen runt om i världen till det sämre, vilket drabbar flickor och kvinnor hårdast. Det könsbaserade våldet har ökat, och konservativa krafter i nästan alla delar av världen attackerar och kringskär flickors och kvinnors mänskliga rättigheter.

Kampen mot förtryck och våld och för rätten till sin egen kropp sker varje dag, precis just nu, i Afghanistan, i Iran och på många andra platser. Det är i den kontexten som avskaffandet av den feministiska utrikespolitiken ska ses.

Vi lever i en tid då jämställdhet medvetet motarbetas. Just då väljer den här SD-regeringen att montera ned det ramverk som har satt fokus på flickors och kvinnors rättigheter, de resurser och den representation som implementerades brett inom utrikes- och utvecklingspolitiken. Den politiken har inspirerat många andra länder att göra precis likadant.

Fru talman! EBA, Expertgruppen för biståndsanalys, slår fast att det inte bara var en etikett, vilket den här regeringen har sagt, utan att det innebar en stark prioritering av områden som fick stort genomslag i och utanför Sverige och i utrikesförvaltningens olika delar. De bedömer också att det feministiska ramverket signalerade höjden av ambitioner i arbetet med jämställdhet inom utrikespolitiken. De konstaterar att Sverige intog en starkare internationell ledarskapsroll. Och det avskaffade den här regeringen direkt när man kom till regeringsmakten.

Fru talman! Med tanke på att man i debattartikeln också sa att man ska stärka kvinnors egenmakt på hemmaplan tänker jag ägna några minuter åt några röster i den här regeringens Sverige: ”Vi går totalt på knäna och vänder på varje krona.” ”Jag har oerhört ont i magen inför varje lov, för det innebär att barnen inte får någon lunch.” Det är bara några av de många hjärtskärande vittnesmål som vi hör och som det rapporteras om i stort sett dagligen.

Sverige har historiskt sett rankats som ett av världens mest jämlika länder. Men mitt i den ohållbara situationen med ökade inkomstskillnader, växande ojämlikhet och de senaste årens höga inflation, som har lett till ökade kostnader för hushållen, väljer regeringen att slå undan benen för kvinnor genom att sänka bostadsbidraget och inte höja barnbidraget eller göra någonting åt de skenande matpriserna. Det är hårt arbetande mammor där ute som får lida för den här regeringens skattesänkarpolitik.

Min fråga är: På vilket sätt menar statsrådet att ni stärker kvinnors egenmakt på hemmaplan så som ni vill stärka den globalt?