Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte hann svara på frågan. Det är svårt för mig att direkt här i talarstolen spekulera i var vi ska placera nationella center för olika frågor. Det får vi återkomma till. Men det är ett faktum att det finns mycket kunskap, inte minst på SLU.

Vi vill inte ha PFAS. Vi vill inte ha giftiga ämnen i vår mat eller i vårt dricksvatten. Här har vi ett viktigt arbete framför oss när det gäller hur vi ska komma vidare.

Det är bra att PFAS är på agendan inom Europeiska unionen, och det finns nu gemensamma gränsvärden. Därmed kan vi bygga på arbetet i frågan. Vi har också duktiga experter på våra myndigheter som följer frågorna mycket noga.

Det nya gränsvärdet träder i kraft efter en övergångsperiod och börjar gälla den 1 januari nästa år. Min uppfattning är att på vattensidan har vasektorn varit medveten om de skärpta kraven och vilka investeringar det kan medföra under en lång tid. I december 2024 presenterade Vaberedskapsutredningen betänkandet Ökad va-beredskap. Utredningen innehåller förslag om hur kommunerna kan finansiera och planera sina investeringar i vattenförsörjningen. Regeringen bereder nu förslagen och följer såklart utvecklingen noga.

När det gäller ansvaret för PFAS-föroreningarna gäller principen i miljöbalken att den som orsakar en skada också ska stå för kostnaderna. Samtidigt kan äldre utsläpp vara svåra att koppla till en specifik aktör, vilket gör frågan mer komplex, inte minst med tanke på ämnenas oerhört långa livscykler.

Regeringen och Livsmedelsverket bevakar den vetenskapliga utvecklingen och deltar också mycket aktivt i EU:s arbete för att säkerställa att reglerna är uppdaterade och bygger på den senaste forskningen. EU:s dricksvattendirektiv kräver att gränsvärdena ses över minst vart femte år, vilket ger möjlighet att justera dem i takt med när ny kunskap kommer.

Självklart är vår ambition att konsumenter ska vara trygga, samtidigt som kommuner och dricksvattenproducenter har rimliga förutsättningar att möta de krav som vi också kommer att ställa.