Fru talman! Utbildningsministern nämnde allmänt vilka satsningar regeringen gör. Man kan givetvis diskutera vilket stöd kommuner och regioner får. Vi anser att stödet till kommunerna är alldeles för dåligt. Min hemkommun Trollhättan tvingas spara åtskilliga miljoner, vilket kommer att innebära att det blir färre lärare och speciallärare. Konsekvensen av detta kommer att bli sämre elevhälsa.

Regeringen har sagt att detta är kommunernas eget ansvar, men det är inte så lätt att vara en kommun ute i Sverige i dag. Man får mindre statsbidrag, vilket gör att man måste dra ned på olika insatser.

Jag vill hålla fast vid små grupper och resursskolor på gymnasiet. Vi har ju detta på grundskolor. Regeringen har också aviserat en satsning på resursskolor, små undervisningsgrupper och sociala team.

Man kan säga att det finns en uttalad vilja att sätta in resursskolor och små undervisningsgrupper i grundskolan. Men det jag pekar på är problemet när man går över från grundskola till gymnasium och fortfarande har dessa behov, som är väldigt tydliga för många elever som går i resursskolor. Man kan ha NPF-diagnoser eller andra bekymmer som gör att man behöver vara i en särskild undervisningsgrupp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Många av dessa elever kan ha varit borta från skolan i ett antal år. Som socialarbetare har jag sett ungdomar som har varit borta i tre fyra år och som ska in i grundskolesystemet och så småningom gymnasiesystemet. Dessa behöver särskilt stöd i undervisningen, och det är svårt för dem när de kommer in på gymnasiet och stödet upphör. De ska börja om från början när de kommer in på ett program men märker kanske efter ett par veckor att de inte klarar det på grund av att de inte har det särskilda stöd de tidigare haft. Detta slår framför allt tillbaka på individen men även på samhället. Regeringen pratar ju om att alla ska kunna klara ett arbete och stå till arbetsmarknadens förfogande, men här tappar vi ytterligare personer när rätt insatser inte görs.

Låt mig ändå ta ett gott exempel. Sofiaängen är en resursskola med specialpedagogisk profil. Man har i huvudsak elever med neuropsykiatriska diagnoser och anpassar skolgången utifrån ett pedagogiskt och psykosocialt perspektiv i takt med elevens utveckling och framsteg. På skolan har man elever i mindre grupper för att skapa ett tryggare sammanhang. Personalen är rätt utbildad inom specialpedagogik och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så att eleverna får en adekvat och trygg skolgång. Skolan är också utrustad med en så kallad behandlingsdel som verkar parallellt med utbildningen. Behandlarna samarbetar med socialtjänsten och bup om elevernas särskilda svårigheter. Behandlande personal finns också tillgänglig i verksamheten hela tiden. Verksamheten är väldigt professionell. Personalen har som sagt rätt kompetens och tack vare de små undervisningsgrupperna kan man se att eleverna verkligen gör de framsteg som de behöver.

Socialdemokraterna tänker att dessa insatser också behövs på gymnasiet, inte bara på individuella programmet utan också i övrigt.

Rektorn på Sofiaängen säger att förhållningssättet är det allra viktigaste för personalen. All personal ska lära känna eleverna och möta elevernas specifika behov.

Anser utbildningsministern att det är okej att stödet till elever med omfattande stödbehov på gymnasiet varierar så mycket i landet? Om inte, vad tänker regeringen göra åt situationen?