Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att det är lärosätena själva som styr över sin ekonomi utifrån de anslag som ges. De hanterar sina egna kostnader. Det är lärosätesledningen som beslutar hur lärosätet ska använda sina anslag.

Det är svårt att se en direkt koppling mellan små och stora lärosäten och deras lokalkostnader. Det finns stora lärosäten som har en stor andel lokalkostnader – KTH har nämnts här – och det finns mindre lärosäten som har en mycket låg andel lokalkostnader. Det kan såklart ha mycket med geografi att göra, jämfört med andra.

Vad gäller mindre campusenheter ser vi ingen generell trend att de läggs ned. Det är också så att man måste låta lärosätet bestämma hur det ska organisera sig. Det är bara i undantagsfall som det är reglerat att lärosätet ska bedriva sin verksamhet på ett visst ställe; det är till exempel Högskolan Dalarna som enligt vad kammaren har reglerat ska ha verksamhet i Borlänge.

Vad gäller Akademiska Hus följer vi såklart frågan om hyresutvecklingen. Man ska komma ihåg att de har ungefär 60 procent av den så kallade marknadsandelen och att det ändå är 200 andra bolag som står för 40 procent av lokalerna. De här lokalerna är mycket viktiga för en bra utbildning. Det handlar om smarta ytor, hållbarhet och att det ska vara lätt för lärosätena att använda dem. De ska vara flexibla på olika sätt. Lärosätena arbetar ju även med ett totalt konstant anslag från regeringen, ytterst från riksdagen, och med att hela tiden utveckla sin verksamhet. Det ska alltså vara smidigt och effektivt när det gäller lokaler.

Fastighetsförvaltningen är, som jag också har sagt förut, en konkurrensutsatt marknad. Olika former av subventionerade hyror blir problematiskt; det riskerar att snedvrida konkurrensen och bli problematiskt ur ett rent statsstödsperspektiv. Det är rakare att man ser det anslag som har getts och som ges nu. Det kan man kritisera, men man kan titta på det historiskt och se hur vi har utökat den högre utbildningen i Sverige väldigt kraftigt på några decennier.

Det här är dock ändå ett rimligt sätt att organisera fastighetsfrågan, på samma sätt som att staten tar ett stort ansvar för fastighetsfrågan när det gäller specialfastigheter eller kulturfastigheter – där det finns en ständig debatt om vem som ska bära kostnaderna för den fysiska byggnaden och hur det ska göras.