Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Och jag vill särskilt tacka Kalle Olsson för att han ställt interpellationen. Det är tydligt att det är nödvändigt att vi fortsätter att belysa och ifrågasätta alla de försämringar som den här regeringen genomför, inte minst på kulturens område.

Det tuffa ekonomiska läget märks inom hela kultursektorn. Kulturbudgeten har nu den minsta andelen av statsbudgeten på decennier, och riksantikvarien bekräftar att Riksarkivet har en svår ekonomisk situation.

Men det måste inte vara så. Det handlar om prioriteringar. Man måste inte använda 27 miljarder till att sänka skatten. Man kan nöja sig med 26 miljarder. Det är ändå en hyfsad skattesänkning. Det får man tillstå.

Det här handlar om att vilja, och det handlar om politiskt ansvarstagande. Jag tycker också att det är relevanta aspekter som lyfts upp om huruvida det verkligen är en rimlig väg att gå att centralisera arkivverksamheten i Sverige.

Vi befinner oss i ett ytterst ansträngt säkerhetspolitiskt läge. Statsministern har meddelat svenska folket att det inte längre råder fred i Sverige. Samtidigt är det material som finns hos Riksarkivet en ovärderlig del av svensk historia. Det innehållet är viktigt att skydda. Här finns uppgifter som är helt nödvändiga för att bygga upp ett samhälle efter ett krig, en kris eller katastrofer. Att samla arkivverksamheten till färre platser innebär en ökad sårbarhet.

I det här säkerhetspolitiska läget måste alltså skyddet av det svenska kulturarvet diskuteras, och det strategiska och rimliga i att centrera arkivverksamheten måste kraftigt ifrågasättas.

Jag vill avsluta med att fråga ministern hur hon tänker agera för att säkerställa myndighetsnärvaro runt om i hela landet, även utanför storstäderna.