Fru talman! Det stämmer att Arkivutredningen presenterade sitt betänkande 2019. Det stämmer också att den dåvarande S-ledda regeringen inte gick vidare med frågorna, just för att man såg ett värde i att den statliga arkivverksamheten finns i hela landet.

Det är tydligt att statsrådet i sina svar inte vill ta i frågan utan skjuter den ifrån sig tillbaka till myndigheten - trots att vi talar om en myndighet underställd kulturministern.

Jag i egenskap av riksdagsledamot kan inte kalla Riksarkivets chef hit till kammaren för en interpellationsdebatt, och som väljare kan jag inte avsätta en myndighetschef vid allmänna val genom ansvarsutkrävande. Däremot kan jag begära debatt med myndighetschefens chef kulturministern. Det är kulturministern som styr sina myndigheter genom budget, instruktioner och förordningar.

Statsrådet har alltså alla möjligheter att styra den statliga arkivverksamheten. Men det bygger förstås på att man vill det. I stället har regeringen, precis som vi har hört av föregående talare, valt att ta sin hand från frågan om Riksarkivets lokalisering. I fjol höstas meddelades att regeringen ändrat i förordningen så att myndigheten inte längre behöver verka på ett antal utpekade orter, däribland Östersund.

När denna förändring gjordes var man från regeringens sida högst medveten om Riksarkivets planer på att centralisera och koncentrera verksamheten, precis som för övrigt så många andra myndigheter tvingas göra under den här regeringen. Faktum är att det är regeringen som har gjort att vi har hamnat här. Regeringen visste vad som skulle hända, nämligen att en process snabbt skulle initieras för att avveckla Östersund och kanske också fler orter.

Det finns säkert stor kompetens om arkivfrågor hos Riksarkivet och dess ledning - det betvivlar jag verkligen inte. Men det som jag och min kollega har försökt påvisa är att fler aspekter måste vägas in. Detta är avvägningar som det sist och slutligen faller på en regering att göra.

Ser regeringen ett värde i att staten finns representerad i hela landet? Det är inte direkt så att det kryllar av statliga kulturinstitutioner i Norrlands inland. Ja, svarade statsrådet. Men ändå står hon passivt och tittar på när avvecklingsprocessen inleds.

Är det viktigt att beakta totalförsvaret? Ja, det är jätteviktigt, svarade statsrådet. Men varför då inte låta expertmyndigheten, Myndigheten för totalförsvarsanalys, ta fram ett underlag för hur just arkivverksamheten bäst skyddas i händelse av krig? Den plan som Riksarkivet nu arbetar efter, mot att koncentrera verksamheten och lägga alla ägg i en och samma korg, påminner mer om hur staten jobbade under sent 90-tal och tidigt 00-tal när vi levde i föreställningen om en evig fred och till och med Försvarsmakten byggde egna centrallager. Vi har tack och lov nu gått ifrån det tankesättet - på goda grunder.

Sedan har vi den fråga som jag har ställt många gånger och som Kristoffer Lindberg lyfte upp. Det är en fråga som inte kan mätas i termer av effektivitet eller kilokronor, utan den handlar om förtroende mellan Riksarkivet och alla de personarkiv, gårdsarkiv och företagsarkiv som har lämnats in till Riksarkivet i Östersund, i förvissningen om att materialen skulle bevaras i just Östersund och vara tillgängligt för kommande generationer.

Anser statsrådet att det är rätt att plocka bort detta material? Är det rimligt och moraliskt riktigt att bryta det förtroendet?