Fru talman! Tack, jämställdhetsministern, för svaret!

Då har vi fått förklarat för oss att anledningen till att man i regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott inte riktar specifika insatser mot svenskar är att man inte upplever att omfattningen av hatbrott eller rasism mot svenskar är tillräcklig för att motivera detta.

Jag skulle vilja pröva ett tankeexperiment. Både jag och ministern har i olika sammanhang gett uttryck för att hedersförtryck kan kopplas till svenskfientlighet. Man utövar alltså hederskultur för att ens barn, ens fru eller ens kusin har blivit för svensk eller avvikit i för hög utsträckning från de normer och den kultur som familjen eller klanen kommer från. Detta är även någonting som ministern själv reflekterat över. I ett svar i en interpellationsdebatt sa ministern: "Ett annat exempel är hedersproblematiken, där unga människor utsätts för hat för att de mot familjens vilja har anammat en för västerländsk eller svensk livsstil."

Detta utgör ju i praktiken svenskfientlighet även om det i detta fall riktas mot personer med invandrarbakgrund, av personer som själva har invandrarbakgrund. Detta är ett enormt väletablerat problem i det svenska samhället: att personer som kommit till Sverige fortsätter att leva kvar i den kultur, den tradition och de normer som var normala i deras hemland men som i många fall är brottsliga att tillämpa här i Sverige. Där lider också personer av denna svenskfientlighet bland invandrargrupper.

Jag tycker att den stora skillnaden är var det är socialt acceptabelt att ägna sig åt rasism och hat. Det är socialt acceptabelt bland många i Mellanöstern att ägna sig åt antisemitism. Det är socialt acceptabelt bland många med invandrarbakgrund att ägna sig åt hedersförtryck med svenskfientliga motiv. Det är dock inte accepterat i några svenska grupper att ägna sig åt rasism och hat mot afrosvenskar eller andra. Det är skillnaden.