Fru talman! Jag tackar för svaret från statsrådet.

Den 12 december 2024 beslutade regeringen om en handlingsplan mot rasism och hatbrott. Det var ett beslut som Sverigedemokraterna inte deltog i eller tillfrågades om. Det togs alltså i en så kallad trekrets utan vår medverkan.

Retoriken var att det nu skulle ske en kraftsamling från regeringens sida i arbetet för ett Sverige fritt från rasism och hatbrott. Det är onekligen en beundransvärd ingång, även om Sverige redan i dag ligger i framkant på området och är ett av världens mest toleranta länder.

Jag motsätter mig inte andemeningen i det hela. Det finns väl ingen som i sin politiska gärning förespråkar rasism och hatbrott eller vill underminera arbetet mot detsamma. Däremot anser jag att handlingsplanen missat ett av de största problemen på området, nämligen rasism och hat gentemot svenskar. Det handlar då alltså inte om afrosvenskar - de berörs i handlingsplanen - utan om svenskar med två svenskfödda föräldrar, etniska svenskar eller vilken definition man nu vill nyttja. Personer som förknippas med det svenska samhället får inte stöd eller skydd i denna handlingsplan, utan den gäller personer som antingen hör till utpekade minoritetsgrupper eller på andra sätt anses ha behov av denna handlingsplan. Den gäller alltså inte svenskar.

Man kan bland annat i förordet läsa att vissa grupper i samhället - till exempel afrosvenskar, judar, muslimer, romer och samer - är särskilt utsatta för rasism och hatbrott. Men ordet svenskfientlighet eller andra beskrivningar av den rasism och det hat som svenskar i dag utsätts för lyser helt med sin frånvaro. Så är det trots att det omöjligen kan ha undgått regeringens företrädare att flertalet kriminella med utländsk bakgrund medvetet valt svenska offer på grund av att de är just svenskar.

Statistiken är tydlig oavsett om man tittar på ungdomsrån eller om man tittar på våldtäkter. Personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade som förövare samtidigt som svenskar är överrepresenterade som offer. Förövare har dessutom i diverse domar och sammanhang pekat ut och talat öppet om att man har valt ut svenskar som offer, just mot bakgrund av att de är svenskar.

Mig veterligen finns det inte motsvarande belägg för att svenskar systematiskt skulle begå våldsbrott mot afrosvenskar, judar, muslimer, romer och samer. Men ändå är det dessa som är i fokus i regeringens handlingsplan mot rasism samtidigt som personer med etniskt svensk bakgrund utelämnas.

Mot den bakgrunden frågade jag Paulina Brandberg om statsrådet avser att komplettera handlingsplanen med att inkludera svenskar och därmed svenskfientlighet. Svaret blev tydligt: Det kommer man inte att göra.

Fru talman! Jag hör att statsrådet säger att det är ett generellt arbete, men i sådana fall hade ju inga grupper behövt pekas ut i handlingsplanen. Nu pekar man ut sex grupper, som statsrådet sa, men inte svenskar. Antingen är det specifika insatser eller så är det generellt. Man kan liksom inte plocka och välja helt fritt och inte ta ansvar för att en grupp som är utsatt, nämligen vi svenskar, blir utelämnad.

Det finns några potentiella förklaringar till agerandet:

Man tror inte på svenskfientlighet inom regeringspartierna.

Man tror på svenskfientlighet men inte på att den existerar i tillräcklig utsträckning för att nämnas i handlingsplanen mot rasism och hatbrott.

Man tror på svenskfientlighet och att den är omfattande men vågar inte skriva ut det i sin handlingsplan.

Det vore bra att veta vilken anledning som stämmer, fru talman.