Fru talman! Jag är väldigt glad över att vi kan diskutera den här frågan i dag och att vi ger den uppmärksamhet. Det är en av nycklarna till att verkligen få ned det dödliga våldet mot kvinnor.

Det kan verka som en liten fråga, men bara om man inte har träffat de människor som jobbar med dessa ärenden längst ute i linjen - människor som är engagerade i kvinnojourer eller jobbar inom sjukvården eller socialtjänsten. Det är en oerhört angelägen fråga.

Vi måste ha mer kunskap om detta. Det finns redan forskning, men kunskapen måste spridas. Men vi måste också gå till handling. Jag tycker att det viktigaste är att se till att våldsutövarna inte har möjlighet att utöva sitt våld mot vare sig djuren, kvinnorna eller barnen. Då tycker jag att polis eller djurskyddsinspektörer ska ges laglig rätt att omedelbart flytta ett djur när det finns risk för våld.

På den plats dit kvinnorna och barnen har flytt ska också djuret, som ofta ses som en familjemedlem, beredas plats. För att detta ska bli verkningsfullt måste också de skyddade boendena kunna ta emot djuren, så att de kan leva med den familj som har flytt.

Dessutom tycker jag att det är hög tid att vi slutar betrakta djur som vilken sak som helst i juridiken. Det är ett kallt förhållningssätt till djur. Djur är ofta familjemedlemmar och ska behandlas som det. Jag tycker att utgångspunkten ska vara att djuren vid bodelning och skilsmässa ska hamna hos den förälder som också har barnen, för djur och barn har en väldigt speciell relation. Djur har en väldigt viktig roll att spela hos barn, särskilt hos dem som har varit med om tuffa saker.

Jag vill tacka för ett väldigt konstruktivt och bra samtal i kammaren i dag.