Fru talman! Jag delar statsrådets uppfattning att motiven till mäns våld mot kvinnor är väldigt olika beroende på vem förövaren är. Jag har själv erfarenhet efter att ha jobbat på domstol och även inom Kriminalvården. Jag kunde slås av att man kunde sitta med två kvinnofridsbrott efter varandra med helt olika karaktär på förhandlingarna. I det ena fallet kunde det handla om en ung person med adhd som hade väldigt svårt att kontrollera sina aggressioner och även sitt beteende i rättssalen medan det i det andra fallet kunde röra sig om en uttalad sadist som inte visade någon som helst ånger och där problematiken var en helt annan.

Jag tror också att det är i det senare fallet, där det handlar om utstuderat, kallsinnigt, sadistiskt våld som riktas mot den egna familjen genom våld mot ett djur, som den stora faran finns. Därför tror jag att det är viktigt med en förebyggande insats - det ska inte ens finnas möjlighet att utöva detta våld - snarare än med bestraffning i efterhand. Man måste se till att djuret kan flyttas när familjen har flyttat och inte finns kvar som en förlängning och en möjlighet att utöva våld. Jag tror att det är den vägen man måste gå. Jag tror att man måste se djuret inte som en sak vilken som helst utan som en familjemedlem som också kan råka ut för det våld som kan drabba kvinnor och barn.

Vem kan vara emot den position som jag och statsrådet verkar inta, att detta är en viktig fråga? Jag hade tillsammans med två kollegor en debattartikel i Expressen om detta. Gissa vad som hände? Jo, hat- och hånstormen började redan i kommentarsfältet. Jag blev lite paff och förvånad över att det finns människor som även utåt, helt öppet och ogenerat i ett kommentarsfält, förminskar, förnedrar och hånar de brottsoffer som har råkat ut för detta fruktansvärda våld.

Vi har en gemensam uppgift, alla anständiga krafter i samhället, att ta tag i de här frågorna. Det känns väldigt angeläget.

Det var positivt att höra att andelen kvinnojourer som kan ta emot husdjur har ökat. Jag är väldigt glad att höra det. Men tyvärr finns det fortfarande kvinnojourer som måste säga nej, och då kan denna situation fortsatt uppstå. Vi ska inte vara nöjda förrän 100 procent av de kvinnor som har djur och är utsatta för hot kan ta med sig sina djur. Det är först då vi kan tycka att frågan är i mål.

Det är jättebra att regeringen är lyhörd. Jag tror att det kan finnas anledning att ligga på ytterligare i den delen.