Fru talman! Tack så mycket för svaret, statsrådet!

Jag har i min roll som ledamot i socialutskottet haft förmånen att få träffa väldigt många som jobbar i främsta linjen i kampen mot mäns våld mot kvinnor och som får ta hand om de kvinnor som råkat illa ut. Jag hör förvånansvärt ofta denna fråga tas upp, av kvinnojourer, sjukvården och människor inom socialtjänsten. Detta är lite förvånande för mig, som inte jobbat så mycket med dessa frågor förut.

Något som också förvånar mig är att samhällsdebatten så lite har präglats av detta våld, som är ett väldigt tydligt exempel på mäns våld mot kvinnor. Redan 2004 kunde Carin Holmberg i sin forskning konstatera att 66 av 87 jourer hade erfarenhet av att kvinnor inte lämnat en misshandlande man därför att de känt sig oroliga för ett djurs säkerhet. Men trots att problemet varit känt länge har samhället inte gjort tillräckligt, kan vi nu konstatera.

Denna fråga handlar i slutändan om liv och död. Om en kvinna inte lämnar en våldsam man vet vi vad det kan leda till. Detta händer månad efter månad och år efter år. I genomsnitt 14 kvinnor dör varje år på grund av våld från en partner eller tidigare partner.

Jag tycker att det svar jag fått är väldigt utförligt. Väldigt mycket görs vad gäller kunskapsinhämtning och information men också genom att titta på hur man kan få ett bättre straffrättsligt skydd. Min fråga var dock mer inriktad på vad vi kan göra för att försvåra att detta händer - ett mer förebyggande perspektiv. Jag tänker att polis eller djurskyddsinspektörer direkt skulle kunna omplacera ett djur vid risk för våld eller om det finns ett hot mot djuret, för att denna situation inte ska kunna uppstå.

En annan sak som jag tror är viktig är att se till att skyddade boenden kan ta emot djur och att regeringen är aktiv för att tillskapa fler platser på skyddade boenden där även djur är välkomna. Detta är något jag också har fått till mig när jag har pratat med kvinnojourer; det är något man upplever som ett problem.

En annan sak är hur vi ser på djur i svensk rätt. De är en sak, i juridisk bemärkelse. Men jag vill påstå att ett djur inte är som en stol, en tavla eller en bil, utan ett djur betraktas av många som en familjemedlem och kan spela en väldigt viktig roll när ett barn bevittnar våld eller lever i en våldsam miljö. Djuret blir en trygg punkt i en kaotisk situation. Därför tycker jag att det är viktigt att även juridiken hänger med i den mänskliga relationen till djuret och tillmäter djuret andra värden också juridiskt.

Man skulle kunna tänka sig en huvudregel som gör att ett djur vid en bodelning ska tillfalla den förälder som också har vårdnaden om och umgänget med barnet, så att man inte skiljer på djuret och barnet. Detta är en sak man skulle kunna titta på när man ser över helheten.