Fru talman! Jag tackar statsrådet för hennes svar.

Någon som följer den här debatten kanske undrar: Varför en debatt om ett arkiv i Östersund? Jag tänkte därför börja med att säga några ord om detta arkiv.

Riksarkivet, eller Landsarkivet som det hette fram till 2010, har funnits i Östersund i hundra år. Det har utvecklats till en efterfrågad och väldigt omtyckt verksamhet, inte minst för sin arkivpedagogiska spetskompetens. Hit kommer skolklasser, släktforskare, akademiska forskare och andra för att ta del av materialet. Genom samarbete med Mittuniversitetet, Jamtli, föreningsarkivet - som man delar lokaler med - och inte minst det sydsamiska kulturcentret Gaaltije är man nära förbunden med det omgivande samhället.

Just den samiska kopplingen tycker jag själv är särskilt viktig att belysa eftersom arkivet är en bärare av den samiska historia som finns i det geografiska närområdet.

Riksarkivet i Östersund sticker alltså ut på många sätt. Det är faktiskt rätt häftigt, fru talman. Man redovisar stadigt stigande besökssiffror, siffror som nu är högre än för andra riksarkiv med betydligt större upptagningsområde. Tillsammans med Visby har Östersund flest besökare i relation till antal hyllmeter och antal anställda. Där kan vi, för att låna av statsrådet, tala om både "medborgarnytta" och "effektivt nyttjande av statens medel".

Mot den bakgrunden kan man tycka att hela denna debatt egentligen är lite märklig. Frågan i dag borde egentligen inte vara varför Riksarkivet i Östersund ska läggas ned. Frågan borde vara hur de andra riksarkiven kan bli mer som det i Östersund, som är den lysande stjärnan på arkivhimlen.

Det är märkligt, fru talman, att regeringen inte ser detta - särskilt med tanke på de tider vi nu lever i, präglade av fake news, historierevisionism, populism och faktaresistens. Ambitionen borde ju vara att lyfta fram vår historia, inte att flytta den längre bort från medborgarna. Men det är precis det som kommer att hända om nu arkivet tvingas stänga.

En annan aspekt, fru talman, är vår beredskap. I Ukraina bombar Ryssland det ukrainska kulturarvet. Att som Riksarkivet nu planerar koncentrera sin verksamhet till ett fåtal platser i landet går rakt emot tanken på att skapa redundans genom att finnas och verka på ett flertal platser för att försvåra för en eventuell angripare. Detta är verkligen ett exempel där regeringen inte kan lämna över till någon internutredare på Riksarkivet att fatta de avgörande besluten. Regeringen har det yttersta ansvaret för totalförsvaret.

Nu säger statsrådet att Riksarkivet är bäst skickat att utreda sin organisation. Det tycker inte jag. Varför inte låta en oberoende utredare allsidigt belysa konsekvenserna av en förändring av Riksarkivets organisation? Den senaste stora arkivutredningen presenterades 2019, alltså före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Om statsrådet ändå av något outgrundligt skäl inte är beredd att utreda saken brett, är hon åtminstone villig att ge Myndigheten för totalförsvarsanalys i uppdrag att ta fram ett kunskapsunderlag för hur den statliga arkivverksamheten bäst organiseras ur ett beredskapsperspektiv?