Herr talman! Det här är min första debatt i kammaren sedan det fruktansvärda attentatet på Risbergska skolan. Det fasansfulla massmordet i Örebro är ett nationellt trauma, så jag känner att jag vill inleda mitt anförande med några ord om det.

Mina tankar har sedan förra tisdagen varit i Örebro, med stor sorg för dem som mist sina liv. Mina tankar är med dem som så brutalt och hänsynslöst förlorat en familjemedlem och med alla elever och lärare som fanns på plats under händelsen. Mina tankar är också med alla dem som nu är rädda. Sorgen är bottenlös.

Jag vill också passa på att här i dag rikta ett varmt tack till våra samhällsbärare - polisen, sjukvårdspersonalen, lärare och skolpersonal både på plats på den aktuella skolan och på kringliggande skolor och förskolor. Det är alltid välfärdens medarbetare som finns där när vi behöver dem som mest.

Till sist ett stort tack till våra politiska företrädare som visat stor värme och politiskt ledarskap i detta fruktansvärda. John Johansson i Örebro, talmannen, justitieministern, statsministern och min partiordförande Magdalena Andersson, för att nämna några.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Nu är inte tiden för politiskt käbbel. Nu är tid för samling och gemenskap.

Herr talman! Jag går över till dagens ärende, det vill säga regeringens skrivelse angående Riksrevisionens granskning av Kriminalvårdens behandlingsverksamhet. Regeringen har i den aktuella skrivelsen redogjort för sina bedömningar av de slutsatser och rekommendationer som Riksrevisionen lämnade i rapporten Verktyg för förändring - Kriminalvårdens behandlingsverksamhet.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att Kriminalvårdens behandlingsverksamhet inte fullt ut bedrivs på ett effektivt sätt då verksamheten är underdimensionerad och det saknas både personal och lokaler. Regeringen instämmer i huvudsak i Riksrevisionens iakttagelser och avser att följa Kriminalvårdens arbete med att prioritera behandlingsverksamheten och verkställighetsplaneringen.

Herr talman! Det här är ett ärende där jag upplever att det i huvudsak råder bred politisk konsensus. Det är bra. Vi socialdemokrater instämmer självklart i regeringens skrivningar om att det återfallsförebyggande arbete som bedrivs inom anstalt och frivård är oerhört viktigt. Kriminalvården har varit en av våra absolut bäst fungerade myndigheter med högt förtroende hos allmänheten, och den är en populär arbetsgivare.

Ytterst handlar Kriminalvårdens verksamhet om att skydda samhället medan dömda personer avtjänar sina straff och förbereds för ett liv i frihet. Den svenska kriminalvården har länge varit ett föredöme för andra länder på grund av sin förmåga att verkställa straff och samtidigt säkerställa att de intagna använder tiden på anstalt för att, som man kallar det, komma bättre ut. Visionen Bättre ut är Kriminalvårdens egen, och jag skulle säga att den är oerhört väl förankrad hos alla medarbetare. Den har också haft väldigt goda resultat.

Att anstalter och häkten nu är så överbelagda innebär dock flera risker. Kriminalvården har återkommande rapporterat om hur platsbristen påverkar myndighetens verksamhet negativt vad gäller såväl innehåll och kvalitet som personalens säkerhet och arbetsmiljö. Det är en stor utmaning att rekrytera personal i tillräcklig takt. Personalomsättningen har ökat, och det råder en obalans mellan erfarna medarbetare och nyanställd personal. Såväl Seko och ST som Akavia larmar om alltmer hot och otillåten påverkan gentemot medarbetare.

Den rådande kapacitetsbristen, med brist på såväl fysiska lokaler som kompetenta, erfarna medarbetare inom kriminalvården, leder till att färre personer får ta del av de återfallsförebyggande programmen. För att ytterligare betona behovet av att också lyfta de strukturella problem som kriminalvården i dag står mitt i kan poängteras att enbart 22 procent av klienterna på anstalt och 13 procent av klienterna inom frivården fullföljde ett behandlingsprogram under 2023, enligt Riksrevisionens granskning.

Herr talman! Jag är orolig. Jag är oroad över en utveckling där kriminalvården riskerar att förändras till att bara handla om förvaring - ett straffverk och en plats där destruktiva machonormer, antidemokratiska åsikter och radikalisering kan få utrymme att spridas. Risken är att klienterna efter verkställighet i anstalt faktiskt kommer ut sämre rustade för ett liv fritt från kriminalitet, och det skulle drabba vårt samhälle hårt. Vi är ett land som redan i dag har stora problem med våld och kriminalitet och där väldigt unga barn gromas in i en kriminell kontext.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Om kriminalvården inte ges tillräckliga förutsättningar att arbeta med att stoppa kriminella från att återfalla i brott kommer vi inte heller att kunna stoppa gängen och stoppa våldet. Det återfallsförebyggande arbetet måste prioriteras högt. Men även det brottsförebyggande arbetet - det som bedrivs i våra regioner och kommuner på skolor, hos socialtjänsten och inom bup och habiliteringen - måste intensifieras, och det i väldigt tidig ålder. Vi måste kunna stoppa nyrekryteringen, och vi måste förhindra att barn och unga dras in i en kriminell och våldsbejakande livsstil. Det är det mest seriösa sättet att ta sig an de stora utmaningar vi ser inom kriminalvården.

Herr talman! Socialdemokraterna har en reservation i betänkandet, och jag yrkar bifall till den.

Jag vill säga något om mål för behandlingsverksamheten. Inom den internationella behandlingsforskningen råder det i dag konsensus om att behandlingarna faktiskt fungerar, vilket också stöds av Kriminalvårdens egna effektutvärderingar. Att klienter trots detta inte genomgår behandling är allvarligt, för om en mindre andel genomgår behandlingar innebär det, allt annat lika, att en större andel återfaller i brott.

Vi socialdemokrater vill därför att riksdagen slår fast som målsättning för Kriminalvården att 90 procent av klienterna med en strafftid överstigande ett år ska påbörja ett behandlingsprogram under verkställighet.

Gällande Trygghetsberedningens betänkande, herr talman, uppskattar vi att regeringen i sin skrivelse säger att man ska ta de förslagen vidare. Det vill vi uppmuntra. Vi socialdemokrater har stått bakom - och varit med och tagit fram - förslagen i Trygghetsberedningens betänkande, men vi har samtidigt varnat för att fler insatser och mer resurser behövs för att förslagen i betänkandet ska vara verkningsfulla och verkligen fungera återfallsförebyggande.

För att inte dra över min anmälda talartid alltför mycket ber jag dock att få återkomma gällande just Trygghetsberedningens betänkande i kommande debatter - förhoppningsvis också när regeringen har en proposition på plats.

Herr talman! Till sist vill jag säga någonting om vikten av en stödjande miljö. Riksrevisionen påtalar att överbeläggningarna och brist på personal gör att Kriminalvården har svårt att upprätthålla den stödjande miljö i anstalterna som klienterna faktiskt behöver för att kunna tillgodogöra sig innehållet i behandlingsprogrammen.

Här är ju medarbetarna en nyckelfaktor. Det är de som kan erbjuda mellanmänsklig värme i vardagen. De kan också stå för rutiner och gränssättning och bidra till ökad motivation. Därför måste personalpolitiken prioriteras vad gäller säkerhetsarbete, kompetensutveckling, arbetsmiljö och löner.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag slå ett slag för civilsamhället. Jag har haft förmånen att samtala med flera organisationer som arbetar stödjande med just Kriminalvårdens klienter. Ett citat har fastnat extra hos mig, och jag tänkte läsa upp det:

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

"I dag släpper vi ut en ung kille från anstalt, utan fullföljt behandlingsprogram eller annan adekvat behandling, med stora skulder och enbart kläderna han har på kroppen. Finns inte det stödjande samhället där så kan jag lova att andra krafter är redo att erbjuda husrum och 'jobb'. och har du då inte den grundläggande tryggheten en människa behöver är det väldigt svårt att stå emot gängens krafter."

Jag menar att civilsamhällets viktiga roll i att dels ge stöd till den enskilde, dels opinionsbilda och påverka samhällsdebatten är avgörande i ett demokratiskt samhälle. Det gäller även det återfallsförebyggande arbetet. Det gäller också hela civilsamhället: präster, imamer, Kris och Röda Korset - listan kan göras lång över organisationer som kan erbjuda meningsfullhet och stöd i anstalt och även följa klienterna ut, genom frivården, till ett laglydigt liv i frihet. Här kan civilsamhället vara helt avgörande.

Organisationerna behöver dock resurser för att kunna göra det, och Kriminalvården behöver ha tid att ta emot dem - liksom fysisk plats där mötena kan genomföras. Jag vet att Kriminalvården ser samma positiva effekter som vi av ett gott samarbete med civilsamhället, och jag hoppas att regeringen hörsammar det och vill utveckla även den verksamheten.

(Applåder)