STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Herr talman! För Vänsterpartiets del vill jag precis som Socialdemokraterna tidigare uppehålla mig några ögonblick vid det som hände i Örebro. Det är mycket viktigt att vi försöker greppa vidden av detta och vilka oerhörda insatser många gjorde, både utifrån sina yrken och helt frivilligt. Även elever gjorde stora insatser för att detta inte skulle få ännu värre konsekvenser. Men det är uppenbart att polis, rättsväsen och välfärdsinstitutionernas anställda gjorde de allra viktigaste och verkligen hedervärda insatserna.

Vi, tillsammans med civilsamhället, är oerhört beroende av detta. Vi behöver det, både när dådet utövades och var helt färskt och oöverblickbart och nu. Det behövs en väldigt lång uthållighet i att backa dem som finns nära och ännu mer de konkret drabbade.

Så skulle jag önska att ett solidariskt samhälle fungerar mycket oftare, och jag tror att det här kan vara en vändpunkt. Det är min förhoppning.

Om vi går tillbaka till det som debatten ska handla om nu, nämligen en kriminalvård värd namnet med en viktig brottsförebyggande verksamhet som bidrar till att återfallen inte ökar och helst reduceras kraftigt, åstadkommer vi i så fall också ett tryggare samhälle. Det får aldrig handla om ren inlåsning eller förvaring av människor.

Det finns också olika perspektiv framåt. Brottsligheten i vårt land minskar faktiskt i stort, men i fråga om mycket allvarliga brott ökar den - "färre men värre", som kriminologer har uttryckt det. Kriminalvården måste rustas för att möta både de farliga och våldsbenägna klienter som kommer att behöva vara placerade där och dem som har gjort sig skyldiga till mindre allvarliga brott.

Den svenska kriminalvården har varit en förebild under decennier, och människor från andra länder har insett att den rehabiliterande verksamheten i form av behandlingsprogram och liknande har varit mer framgångsrik än den rena bestraffningen, som ju också har förekommit.

Med Tidöpartiernas paradigmskifte har vi en stor kris i kriminalvården med mängder av överfulla, dubbelbelagda häkten och anstalter, bland annat för att fängelsestraffen generellt har blivit längre. JO markerar mot hälsoriskerna i samband med detta.

Det finns mycket annat att säga om överbeläggningarna, som motverkar en sund rehabilitering och återfallsförebyggande verksamhet. Konflikter uppstår mycket lätt liksom uppblossande situationer av våld. Det är också en mycket påfrestande arbetsmiljö för många väldigt engagerade kriminalvårdare, vill jag påstå.

Med visionen Bättre ut, som personalen har mejslat fram, vill många göra allt de kan för att förverkliga den. Det handlar om relevanta behandlingsinsatser och satsningar på utbildningar, som också är en väldigt trång sektor inom kriminalvården, liksom satsningar på att den som lämnar institutionen ska ha möjlighet till arbete.

Riksrevisionens slutsats är att behandlingsverksamheten inte fullt ut, säger man, bedrivs på ett effektivt sätt. Det är en liten andel av klienterna som får del av behandlingsprogram och en ännu mindre andel som fullföljer dem. Av klienter i anstalt med behov av behandling - där behandling anses meningsfull; straffet måste vara rimligt långt för att det ska vara idé att sätta igång - var det 22 procent under 2023 som kunde fullfölja behandlingen. Inom frivården var det 13 procent.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Det är för låga siffror, och jag tror att vi kan tolka debatten i dag som att vi är ense om att man måste göra mycket mer för att kunna motivera till behandlingar. Men det måste också göras troligt och möjligt att kunna genomföra behandlingar. Det handlar om att rekrytera personal och utbilda dem i programverksamheterna, och det måste också finnas lokaler.

Här tror jag inte att man har tänkt sig för riktigt, för en del som arbetar med de här programmen tvingas dela kontor med andra anställda. I sådana fall kan de inte ens ha samtal i behandlingssyfte på sin egen arbetsplats utan måste boka andra lokaler som kanske redan är upptagna.

Det går också att göra mycket mer med själva programverksamheten. Vi har en del rent svenska sådana medan andra har översatts från andra länders förhållanden, och de stämmer inte alltid så väl här. Där tror jag att det går att göra mycket mer.

Någonting som absolut måste göras och som jag tycker var en av de starka grunderna i Trygghetsberedningen är att satsa mycket mer på hälsoreformerna. Där finns förslag på hur man ska kunna samverka bättre med hälso- och sjukvården för att få till stånd LARO, Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende, som många av er kanske känner igen, och likaså behandlingar för adhd. Man skulle kunna satsa mer på digitala miljöer, men det kan återigen falla tillbaka på lokaler.

Vänsterpartiet menar att det finns väldigt mycket goda vetenskapliga belägg för att insatser i frihet gör större skillnad, och det svenska frivårdssystemet räknas som ett av världens mest utvecklade. Straff inom frivården kan utformas mer innehållsrikt, varierat och individanpassat. Det kan också underlätta övergångar från anstalt till frivård mot slutet av en fängelseperiod. Satsningar på frigång, halvvägshus, övervakare, biträdande övervakare och fotbojor minskar redan återfallsriskerna i brott, vilket gynnar både den enskilda individen och samhället.

Jag vill avsluta med några siffror, för till detta kommer också att vi lägger oerhörda summor på Kriminalvården, framför allt när det handlar om kriminalvård i anstalterna.

Ett år som avtjänas i anstalt kostar 1 miljon kronor. Satsar vi på frivård kan vi komma ned på 100 000 kronor och ändå ha en väldigt bra behandlingsinsats. Jag tycker också att vi kan tänka efter vad det skulle kunna innebära att investera dessa summor i brottsförebyggande verksamheter med satsningar på en stark välfärd, skola och så vidare.

Jag hoppas att vi får återkomma till dessa viktiga teman.