Fru talman! Jag tänkte börja med det som statsrådet läste upp i sitt svar i början av debatten: Men det bästa verktyget för att bryta ekonomisk utsatthet och motverka låg ekonomisk standard är egen inkomst av arbete.

Ja, jag håller fullständigt med. Men i dag pratar vi faktiskt inte längre om låg ekonomisk standard. Vi pratar om ren och skär fattigdom. Detta är redan helt uppenbart i den här debatten, med så många exempel från mina kollegor. De visar att det inte lönar sig att arbeta med den här regeringen.

I dag kom tidningen Kommunalarbetaren med sin granskning. Det finns tusentals vårdbiträden som gör ett oerhört viktigt jobb, 24:7, och som i allra högsta grad anstränger sig - det hoppas jag att även statsrådet håller med om. De kan inte leva på sin lön. De går back nästan 1 500 kronor varje månad. Man har då räknat på en snittlön och att vårdbiträdet jobbar 100 procent och är ensamstående med en åttaåring. 1 500 kronor går man back varje månad.

Då funderar jag faktiskt över på vilket sätt det lönar sig att arbeta, när det inte gör det. När man inte har pengar kvar i plånboken, när pengarna är slut, och det fortfarande är dagar kvar till lön kan det inte vara det här som är meningen.

Kanske studsar jag särskilt när man pratar om ansträngningen på arbetet. Ska man säga till de tusentals vårdbiträdena att de borde anstränga sig mer och att det skulle löna sig? De ligger sömnlösa om nätterna när det gäller att kunna sätta mat på bordet eller få ekonomin att gå runt. Vi har stått här många gånger, under flera år. För ett år sedan stod vi här i kammaren och redogjorde för det som är verkligheten där ute varje dag för många, framför allt ensamstående mammor, som gör allt i sin makt för att få det att gå runt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De tar lån. De säljer på Blocket. Om de hade några kronor sparade har de använt dem för länge sedan. Och så får vi lyssna till statsrådet i dag som säger, fru talman, att man har gjort tillräckligt och att det lättar upp. Hyrorna är fortfarande jättehöga, och matpriserna får vi rapporter om varje månad. Vi ser organisation efter organisation som talar om hur illa ställt det är, och vi får inte fler svar av statsrådet.

Jag hoppas, fru talman, att statsrådet tar tillfället i akt och presenterar några fler lösningar som skulle underlätta så att man i alla fall inte går 1 500 kronor minus varje månad.

(Applåder)