Fru talman! Att arbeta ska innebära trygghet. Den som går till jobbet varje dag ska kunna betala sina räkningar, sätta mat på bordet och ge sina barn en bra start i livet.

Arbetets betydelse för människors frihet och oberoende kan inte överskattas. Det tror jag att vi alla är helt överens om i denna kammare.

Men verkligheten ser annorlunda ut. I dag finns det familjer där föräldrar arbetar men ändå inte får ekonomin att gå ihop. Det finns barn som ser sina föräldrar slita men ändå tvingas avstå från sådant som borde vara självklart.

Under pandemin infördes ett tillfälligt tillägg i bostadsbidraget för att stötta barnfamiljer. Det har förlängts flera gånger, både av den tidigare socialdemokratiska regeringen och av den nuvarande regeringen. Nu väljer regeringen att förlänga det igen, men med en sänkning. Motiveringen är att man förväntar sig en förbättring av den ekonomiska situationen. Men regeringens påstående att behovet av stödet har minskat håller inte - det är helt enkelt fel. Alla får det inte bättre.

Fru talman! Regeringens och Sverigedemokraternas bild av ett ljusare ekonomiskt läge gäller inte de hushåll som kämpar för att klara vardagen. Hyreshöjningar drabbar dem hårt. Matpriserna fortsätter att stiga. Räntesänkningar gynnar främst dem som äger sin bostad - inte ensamma föräldrar i hyresrätt.

Fyra av tio ensamstående tvingas låna för att klara hyra, el och mat. Nästan hälften har inte råd med näringsrik mat varje dag. Det är föräldrar som oroar sig för nästa elräkning. Det är barn som lär sig att inte be om nya skor, för de vet att det inte finns pengar. Det är ensamstående mammor som tar extra helgpass medan barnen får passa sina småsyskon.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Över hälften av låginkomstföräldrarna har fått säga nej till barnens fritidsaktiviteter. Riksidrottsförbundet skriver i en rapport att föräldrar i genomsnitt betalar 9 400 kronor per år för att en unge ska kunna lira fotboll.

Det är barn och unga som får bära kostnadskrisen. Regeringens svar på detta är ett fritidskort - ett bidrag som är oerhört dyrt att administrera, som inte träffar rätt och dessutom inte ens är på plats. Höjt barnbidrag och bostadsbidrag hade däremot hjälpt här och nu. Jag menar att det är avgörande för de här familjerna.

Majblomman och andra organisationer larmar om en kraftig ökning av familjer som söker stöd för basvaror, som mat och blöjor. Ensamstående föräldrar vittnar om att de får prioritera att vara hemma när barnen är sjuka, för de har inte råd att vara hemma när de själva är sjuka. Karensavdraget slår nämligen mot dem som har minst.

Fru talman! Det finns alltid pengar till skattesänkningar för de rikaste men inte till kraftfulla insatser för de mest utsatta. Sverige rasar i jämlikhetsindex och är nu sämst i Norden. Välfärden är i kris, och kostnader vältras över på individen. Ensamma föräldrar med barn är en av de mest ekonomiskt utsatta grupperna i Sverige. Ändå väljer regeringen att sänka deras stöd. Vad är skälet till att just de familjerna får bära bördan? Är det rimligt att de barn som redan lever i störst utsatthet ska få ännu mindre?

(Applåder)