Fru talman! Jag vill ta er med till en verklighet som alltför många barnfamiljer i Sverige lever i just nu. Det är en verklighet som känns i magen och i hjärtat i varje val som måste göras i matbutiken eller när barnen ber om nya vinterskor.

Jag tänker på Emma, som är ensamstående mamma till två barn. Hon jobbar heltid i vården men får ändå inte pengarna att räcka. Hon vänder på varje krona, jagar extrapriser och har slutat köpa kött för att matbudgeten inte håller. Ändå räcker det inte. När vintern kom och barnen behövde nya ytterkläder tvingades hon låna pengar, som hon vet att hon kommer att få svårt att betala tillbaka.

Jag tänker på Ali och Sara, som båda jobbar. Deras hyra har ökat så mycket att de tvingas välja mellan att betala elräkningen eller ge barnen pengar till fritidsaktiviteter. Fotbollsträningen, ridningen - sådant som ger barn gemenskap, glädje och en meningsfull fritid - har fått strykas. De skäms när deras son måste tacka nej till kalas för att de inte har råd med en present.

Detta är inte ovanliga berättelser. Det här är verkligheten för många barnfamiljer i Sverige i dag. Det är föräldrar som kämpar men ändå inte får det att gå ihop. Det är barn som får vänja sig vid att behöva avstå och att alltid behöva välja bort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt ser vi hur barnfattigdomen ökar. Majblomman rapporterar att fler barn än någonsin lever i ekonomisk utsatthet. Bris larmar om barn som ringer och berättar att de inte får tillräckligt att äta hemma. De berättar om barn som ringer och säger att de är rädda för "inflammation" när de har hört sina föräldrar oroa sig för inflation.

Och det blir bara svårare och svårare, för samtidigt som priserna på mat och boende fortfarande är höga har inflationen börjat stiga igen. Arbetslösheten har ökat markant sedan regeringen tillträdde, vilket gör att ännu fler familjer nu förlorar sin ekonomiska trygghet.

Den som tittade på Nyhetsdagen - det som tidigare hette Nyhetsmorgon - i morse kunde lära sig att antalet vräkningar nästan har fördubblats på ett par år. Men vad gör regeringen? Jo, man står passiv. Regeringen blundar för denna kris och säger att man har gjort tillräckligt. Man pratar gång på gång om arbetslinjen, men hur hjälper det barnen här och nu när föräldrar förlorar jobbet och matpriserna fortsätter att pressa hushållens ekonomi?

Hur kan det någonsin vara tillräckligt när barn i Sverige går hungriga, när föräldrar ligger vakna om nätterna och undrar hur de ska betala räkningarna och när fler och fler barn växer upp i fattigdom i ett av världens rikaste länder? Fru talman! Detta är inte värdigt Sverige.

Jag undrar därför om socialförsäkringsministern är nöjd med alla åtgärder som vidtagits, eller avser hon att vidta fler för att underlätta barnfamiljernas ekonomiska situation?

(Applåder)