Fru talman! Från våra statsråd får vi ofta i den här kammaren höra att kampen mot inflationen är vunnen och att Sverige går mot ljusare tider. Sådan är kanske känslan på Rosenbad men inte kring många av de köksbord som finns runt om i vårt land. Fattigmånaden januari må ligga bakom oss, men många har fortfarande stora hål i sina bankkonton efter jul och nyår.

Barnfamiljerna har det extra tufft i ekonomiska kristider, för det finns många växlande behov. Barnen kommer snart att behöva vårskor. T-shirtarna kanske är för små inför sommaren, och det kanske behövs en ny baddräkt inför simundervisningen.

Inflationen må ha backat, men det har inte hyrorna gjort och inte heller matpriserna, som bekant. Matpriserna ökade med 2,8 procent förra året, och enligt Matpriskollen har vi sannolikt inte sett slutet ännu. Matpriserna har ökat med hela 25 procent på tre år, och Konsumentverket säger att genomsnittsfamiljen i Sverige lägger 11 600 kronor på mat per månad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringens ministrar kan prata och ge tips om reapriser, om att vara otrogen mot sin matbutik och om att jobba och bli befordrad - dessa och många andra små tips har jag hört i den här kammaren. Men låt mig vara tydlig: Detta gör redan många barnfamiljer. Det går inte att säga att arbetslinjen gäller, för det är ett hån mot den hårt arbetande undersköterskan som är ensamstående med tre barn att säga att hon ska bli befordrad eller jobba mer.

Regeringen måste se verkligheten, och verkligheten är att barnfamiljerna redan går på knäna på grund av kostnadskrisen. Man gör det fortfarande; det har inte blivit ljusare. Och det gör man trots att man jobbar. Majblomman, till exempel, kan vittna om att fler familjer söker hjälp nu, trots att en eller två föräldrar arbetar. Juice, kakao, mejeriprodukter, grönsaker, blöjor och kaffe är bara några av de produkter som har ökat mer i pris. Matfett är en annan. Detta är den typ av varor som barnfamiljerna behöver.

Fru talman! Detta är inte första gången jag har denna debatt om barnfamiljernas ekonomi här i kammaren, och det är säkert inte den sista heller. Det som oroar mig är att det inte känns som att statsrådet och regeringen verkar vilja förstå exakt hur allvarlig situationen är. Jag har provat att använda statistik. Jag hänvisar till Majblomman, Bris, Rädda Barnen och olika rapporter. Men det blir inget höjt barnbidrag. I stället sänktes tillägget till bostadsbidraget, vilket innebär mindre pengar i plånboken för landets mest utsatta barnfamiljer. Det blir ingen bankskatt, för då vore det synd om bankerna. Men höginkomsttagarna fick många tusenlappar i skattesänkning.

Prioriteringarna och verkligheten går för mig inte ihop. Kristersson har sagt att barnfamiljerna har det tufft, men var någonstans ser vi åtgärderna?

Fru talman! Vi provar igen med en berättelse från verkligheten, så får vi se om statsrådet håller med om att något behöver göras. Enligt en artikel i Aftonbladet den 20 januari tvingades en 39-årig trebarnsmamma hoppa över måltider för att få ekonomin att gå ihop. Hon hade inte råd med vinterkängor till sina barn. Den här mamman har ett jobb, men hon är ensamstående. Ekonomin är minst sagt skral, och hon skäms. När det ska beställas pizza säger hon till de andra vuxna att hennes familj inte är så hungrig och nog kan dela på en liten pizza.

Min fråga till statsrådet är enkel. Ska det vara så i Sverige 2025 att en mamma inte kan äta tre mål mat om dagen? Vad vill statsrådet säga till henne?