Fru talman! Först vill jag säga att de generella strategigreppen, som i och för sig handlar om brottsprevention, naturligtvis inte är begränsade till vissa grupper. De saknar heller inte förmåga att fånga nya fenomen som uppträder efter hand. Vi har sett hur de kriminella nätverkens rekrytering har förändrats och utvecklats över tid i många fler avseenden än vad gäller just denna utsatta grupp av barn och unga. Därför är nyckeln i en väl fungerande, effektiv strategi på området att ta höjd för att de insatser som vi nu riktar mot den organiserade brottsligheten naturligtvis kommer att resultera i att den omgrupperar och hittar andra sätt att arbeta.

Det har dock den övergripande socialpreventiva strategin för brottsförebyggande insatser tagit höjd för. Detta går inte på något sätt emot det som Anna Wallentheim efterfrågar, det vill säga fördjupad kunskap om och riktade insatser till de barn och unga som vi talar om här. Jag tar fasta på att detta arbete pågår och att det görs i rätt hög fart och i lite olika täter.

Problemet har mycket riktigt uppmärksammats både från polisens håll och från Brottsförebyggande rådet, som Anna Wallentheim nämner. Även Ivo har uppmärksammat frågan. I mars, med andra ord i närtid, kan vi se fram emot en rapport från Myndigheten för delaktighet. I den sammanställer man kunskap om kopplingarna mellan funktionsnedsättning och tidig rekrytering till kriminella nätverk. Man kommer också att lämna rekommendationer om hur problemet på olika sätt ska angripas. Detta är ett underlag som många har anledning att se fram emot.

Även om inte myndigheten i sig eller kanske merparten av de rekommendationer som kommer att läggas fram träffar Justitiedepartementets område - det sagt utan att egentligen veta - kommer vi att ta del av rapporten med mycket stort intresse och bidra till att helheten från samhällets sida blir stark och effektiv i förhållande till dessa barn och ungdomar och deras sårbarheter och till att vi från rättsväsendets sida gör vår del i arbetet.