Fru talman! Jag uppskattar att försvarsministern tar frågan på stort allvar - inte för att jag trodde något annat - och för en dialog med överbefälhavaren, som han redogör för här. Han har alltså försäkrat sig om att det har vidtagits åtgärder på helikopterflottiljen i Linköping kopplade till ledarskapsfrågor och så vidare.

När man lyssnar på dokumentären får man intrycket att dessa frågor kanske inte alltid har varit prioriterade. Men det är såklart svårt att uttala sig om hur enskilda personer tänker i enskilda fall.

Psykisk ohälsa bland unga är ett samhällsproblem - nästan som något slags epidemi, kan man säga. När jag undersökte de generella dragen inom Försvarsmakten inför denna interpellationsdebatt upptäckte jag att 65 procent av de värnpliktiga uppger att de under tiden i värnplikten för första gången har upplevt ångest, depression eller stress. Det visar undersökningar som kom förra året.

Detta är en oroväckande utveckling, och man kan alltid föra långa resonemang om varför vi har den. Jag tror inte att Försvarsmakten bär skulden för detta, utan det är ett samhällsproblem. När den här typen av problem finns i samhället behöver dock Försvarsmakten se till att vara rustad att ta hand om problemen inom sin organisation.

Jag är övertygad om att Försvarsmakten har träffat många fler värnpliktiga än vad jag har gjort, men när jag träffar unga som ska göra eller håller på att göra värnplikten upplever jag att de känner en stor stolthet över att göra värnplikten och att de vill göra det bra. Jag har träffat många gymnasieelever, bland annat här i riksdagen, som har pratat om att de ska göra värnplikten och att de är väldigt stolta över det. Det kommer med all sannolikhet att uppstå en omfattande prestationsångest hos många om de upplever att de halkar efter, som det var för personen i just det här enskilda fallet.

I det samhälle vi lever i i dag, som kan vara ganska individualiserat, är det kanske just under värnplikten man för första gången möter tanken att kollektivets styrka går först. Det handlar om de resonemang som, kanske lite väl tillspetsat, kan uttryckas som att en kedja aldrig är starkare än dess svagaste länk. Om man har en ångestproblematik sedan tidigare eller utvecklar en sådan under sin värnplikt är det väldigt viktigt att Försvarsmakten står rustad för att möta den här typen av psykisk ohälsa.

Den måste helt enkelt tas på största allvar, och jag har ingen anledning att tro att Försvarsmakten inte gör det på det generella planet. Men det finns säkert individer i Försvarsmakten, precis som på så många andra ställen i samhället, som inte tar frågorna på lika stort allvar.

I dokumentären framställs det som - och det här är en större problematik som inte bara omfattar officerare - att det också finns en del skadliga kulturer som måste bekämpas. Det här blir nästan anekdotisk bevisföring, och det är svårt att tala om hur utbrett detta är. Men det finns till exempel kulturer som innebär att man inte söker vård och att man måste få tillstånd att söka vård. Det finns ett system där man ska avgöra hur ont man har på en skala från ett till döden, och om man inte har ont som motsvarar döden får man inte söka vård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är också sådant som man måste jobba med. Precis som försvarsministern säger växer värnplikten snabbt under kort tid, och det finns stor anledning att ta dessa frågor på stort allvar.

En annan del i att värnplikten växer snabbt är att man ger unga ansvar för att se efter sina kamrater. Det framgår i dokumentären att man har gett värnpliktiga i uppdrag att se efter andra värnpliktiga när man upplever att de mår psykiskt dåligt. Så kanske man kan göra, men det är ett stort ansvar att lägga på en ung människa som kanske befinner sig i samma risksituation. Det är också en sådan sak som man behöver se över.

Jag uppskattar att försvarsministern tar frågorna på stort allvar - jag trodde som sagt inte heller något annat - och jag ser fram emot att följa arbetet.