Herr talman! Vi har nu haft en lång debatt om regeringens beslut att avveckla stödet till följeslagarprogrammet och UNRWA. Vi har även debatterat konsekvenserna för Israels krigföring och ockupationspolitik. Jag har under debatten noterat att statsrådet försvarat sin politik med argument om effektivitet och omprioriteringar och om att stöd fortfarande ges men genom andra kanaler. Men vi socialdemokrater ser att det är fråga om en uppenbar politisk kursändring för hela den svenska Mellanösternpolitiken. Detta är viktigt att påpeka. Sverige går från att vara en tydlig röst för mänskliga rättigheter i Palestina till att minska sitt engagemang, både i form av bistånd och i form av det talade ordet och dess konsekvenser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta sker i en tid då situationen är värre än på mycket länge, som vi konstaterat. Gaza står och har under en tid stått på randen till svält. FN varnar för den värsta humanitära katastrofen i modern tid. Samtidigt, bara de senaste veckorna, eskalerar våldet på Västbanken. Sverige drar tillbaka livsviktigt stöd och talar med tyst röst.

Herr talman! Om regeringen verkligen står upp för folkrätten och om statsrådet menar allvar med sina ord som har sagts här om Israels ansvar är det dags att visa det även i handling. Det räcker inte att säga med kluven tunga att Israel måste skärpa till sig och ockupera lite mindre och att tala om en liten israelisk akilleshäl. Jag instämmer i stället i vad min kollega Linnéa Wickman sa: Detta är en skamfläck. Om det ska vi vara högljudda.

Att enbart uttala sig kritiskt men sedan fortsätta föra en politik som försvagar det humanitära stödet är ett svek mot det palestinska folket. Regeringen har fortfarande möjligheter att göra om och göra rätt. Frågan är om man har modet och viljan att göra det. En regelbaserad världsordning med den internationella rättens principer kräver politiker som är tydliga, konsekventa, pålästa och framför allt engagerade.

(Applåder)