Herr talman! Jag blir lite brydd över debattnivån här inne i kammaren från vissa ledamöter. Sverige har röstat för resolution efter resolution som slår fast palestiniernas rätt till återvändande. Ska man helt plötsligt gå emot de FN-resolutioner som man själv har röstat för?

Det är också lite ironiskt att ett parti som företräder en regering som gör vad man kan för att få flyktingar att återvända till sina hemländer helt plötsligt står här och säger att vissa flyktingar inte ska ha rätt att återvända till de länder de kom ifrån. De ska helt plötsligt bosätta sig någon annanstans, och man vill tvinga andra länder att ge dem medborgarskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ledamoten talar om att riva av plåstret. Absolut - vi kan riva av plåstret här på en gång! Ett slut på ockupationen och att bli kvitt alla bosättare - det plåstret kan vi riva av.

Här och nu pratar vi dock inte om ockupationen och de ockuperade områdena. Jag vill i stället veta hur det blir för de cirka 2 miljoner palestinska flyktingarna i Jordanien, de drygt 500 000 flyktingarna i Syrien och de knappt 500 000 flyktingarna i Libanon. Vem ska se till att de får utbildning? Vem ska se till att de får grundläggande sjukvård? Vem ska ta hand om deras behov när vi inte längre ger stöd till UNRWA?

Det handlar inte bara om humanitära insatser i form av katastrofsjukvård, som statsrådet tar upp, utan det handlar om grundläggande saker som utbildning och sjukvård. Det handlar om mat. Det är den typen av insatser som UNRWA har stått för sedan 1949 och som regeringen nu inte längre ger pengar till. Vilka ska ta över ansvaret för de palestinska flyktingarna utanför de palestinska områdena, anser statsrådet?