Herr talman! Det är alltid lika roligt att delta i en debatt efter Jacob Risberg. Han är 2,25 lång, och man måste därför ägna sig åt talarstolshöjden i stället för politiken. Att vi faktiskt kan höja och sänka talarstolen är en av de härliga grejerna med den här salen.
Det är tydligt att Mellanöstern och den konflikt som berör Israel och de palestinska territorierna engagerar väldigt många människor i Sverige. Ibland skulle man kunna önska att andra konflikter i världen väckte lika stort engagemang. Hur många bryr sig egentligen om krisen i Sudan, som är den värsta pågående krisen just nu? Hur många bryr sig om det som händer i Kongo och Rwanda just nu, när alla fokuserar på detta område?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är nu inte fel att fokusera på detta, för det är viktigt. Det är också en konflikt som har funnits väldigt länge. Då måste vi ställa oss frågan: Hur kommer vi vidare? Vad är lösningen långsiktigt för att bygga ett Mellanöstern som är stabilt, fredligt och demokratiskt och som respekterar mänskliga rättigheter? Är det att fortsätta på samma inslagna väg som vi följt i 80 år, eller är det att göra någonting annat?
Om man gör som man alltid har gjort kommer det att gå som det alltid har gått. Det är dags för förändring. En av de förändringar som är nödvändiga är att se över rollen för myndigheten UNRWA. Jag återkommer till den alldeles strax. Låt oss först slå fast att Sveriges engagemang i den här regionen är stort. Som vi har varit inne på har det humanitära stödet för att hjälpa till i Gaza och i regionen fördubblats, vilket är väldigt bra.
Vi vet också att UNRWA absolut inte är den enda aktören när det gäller att nå ut med hjälp i Gaza, på Västbanken och i de palestinska områdena. Det finns många andra som redan genomför detta och som mycket väl kan ta över dessa uppgifter i de områdena. Flera av dem är också FN-organ, som World Food Programme, UNHCR och OCHA. Det finns också en lång rad ideella organisationer och andra organisationer som verkar i dessa områden och som faktiskt redan i dag står för en klar majoritet av det bistånd som kommer in i Gaza. Vi lämnar alltså inte människor i sticket bara för att UNRWA inte får pengar från Sverige eller, för den delen, från andra.
Det finns också ett antal skäl till att detta är rimligt. Som vi alla vet och har sett i medieuppgifter har UNRWA varit infiltrerat av och haft kontakter med terrorister. Det var personer med kopplingar till UNRWA som deltog i massakern den 7 oktober, som enligt medieuppgifter är den värsta pogromen mot det judiska folket sedan andra världskriget.
På samma sätt har vi sett medieuppgifter om att personer som har jobbat i organisationen har kopplingar till Hamas och Islamiska jihad. Vi vet också att byggnader och andra anläggningar som är kopplade till UNRWA har varit infiltrerade av dessa organisationer, som håller det palestinska folket i förtryck och terror.
Det finns alltså goda grunder att se över organisationen och varför man vill samarbeta med den. Man bör i stället finna en väg som är konstruktiv och som leder framåt och till att vi kan bygga ett bättre Gaza, ett bättre Västbanken och en fungerande palestinsk stat som lever sida vid sida med staten Israel i fred, säkerhet och frihet.
Det palestinska folket förtjänar demokrati, mänskliga rättigheter och frihet, inte terror, inte förtryck, inte Hamas, inte Islamiska jihad, inte Hizbollah - inte någon av alla de organisationer som vi ständigt läser om i tidningen. De människorna måste bort. Folket förtjänar sin frihet.
UNRWA är en del av problemet, inte en del av lösningen.