Fru talman! Jag får konstatera att jag blev lite förbryllad när jag lyssnade och läste samtidigt. Det var inte mycket som stämde överens med det svar jag hade fått.

Grundtanken är väl ändå densamma. I det svar jag hade fått av finansministern konstateras det bland annat att finansministern inte tycker att det är en bra idé att redovisa offentligfinansiella effekter av bibehållet offentligt åtagande i de ekonomiska propositionerna.

Jag tror ändå att finansministern försöker göra det här till en krångligare fråga än den faktiskt är. När reformutrymmet uppstår, som finansministern mycket riktigt konstaterar, ökar intäkterna samtidigt som man lämnar utrymme för att göra andra saker, det vill säga man räknar inte upp de utgifter som staten har. Till exempel finns ersättningen till kommuner och regioner med. Det som regeringen har valt att göra i år är att inte skjuta till någonting för att kommuner och regioner ska bibehålla den nivå av service de ska tillhandahålla till befolkningen i Sveriges 290 kommuner.

En annan sak som är beklaglig är att i svaret som jag har fått säger finansministern att det för henne är naturligt att offentliga verksamheter kan förbättra sina arbetssätt kontinuerligt. Ett bibehållet åtagande kan således uppnås med en mindre mängd resurser. Det handlar ofta om att använda skattepengarna effektivare.

Finansministern menar att hon som finansminister och regeringen har en bättre överblick över hur regioner och kommuner kan fördela och använda sina resurser än vad kommunerna och regionerna själva har. Det är så jag ändå måste tolka svaret.

Men det finns andra delar i reformutrymmet som uppstår på grund av andra saker. Till exempel finns en hel del transfereringar som staten har åtagit sig att göra. Ett sådant är till exempel bostadsbidraget. Den bidragsgrundande nivån har inte höjts sedan 1997, och det är snart 30 år sedan. Inkomstgränsen har höjts marginellt, och det var den senaste regeringen som gjorde det - först efter 20 år. Den nuvarande regeringen har valt att inte räkna upp inkomstgränsen alls. Om vi jämför med 1996, när man slutade att räkna upp inkomstgränsen i takt med löneutvecklingen, kan vi konstatera att bidraget baseras på en betydligt lägre gräns.

Sedan finns barnbidraget. Man kan säga att barnbidraget är en av de viktigaste intäkterna för barnfamiljer, särskilt för ensamstående mammor. Det som en barnfamilj får behålla av barnbidraget i dag, jämfört med den senaste höjningen som Vänsterpartiet drev igenom till 2018, innebär att värdet av barnbidraget i dag är 21 procent lägre än när det höjdes senast. Samtidigt har livsmedelspriserna ökat med närmare 25 procent.

Tycker finansministern att det är rimligt att man ska hålla ned kostnaderna för staten i de system som borde räknas upp med inflation, kostnadsutveckling och lönenivå?