Fru talman! Det är väl bra att vi är överens om att Sverige ska bli rikare. Vi kan bråka en del om huruvida ni stöttar vanliga hushåll tillräckligt mycket. Jag kan bara konstatera att den exempelfamilj som finansministern själv lyfter i interpellationssvaret hade fått mer pengar i plånboken med vår politik än med regeringens politik.

Men det handlar inte om det. Det som nu händer i svensk ekonomi när inflationen faller och räntekostnaderna sjunker är att ganska många familjer påverkas positivt. Jag har själv bostadslån; det är klart att kostnaderna för mitt bostadslån minskar. Det är ganska stora grupper i samhället som märker: Oj, nu händer det någonting i samhällsekonomin. Nu får vi lite mer pengar i plånboken. Vi har lite större marginaler. Med regeringens skattesänkning och skattebonus för dem som har väldigt höga inkomster därtill får man väldigt mycket pengar i plånboken.

Men det är något som bryter trenden här, nämligen att regeringen i denna budget går fram med en sänkning av bostadstillägget för de fattigaste barnfamiljerna i vårt land. Ni hade inte behövt göra det, finansministern, men ni gör det medvetet. Då är min fråga: Vad har ändrats i deras vardag? De har inga bostadslån, det kan jag garantera. De behöver handla, och matpriserna har inte sjunkit. Deras hyror kommer nu att stiga i de kommande hyresförhandlingarna eftersom räntekostnaderna liksom går in i hyrorna, fast med viss fördröjning. Deras marginaler kommer att fortsätta krympa.

Alla utvärderingar av fördelningspolitik i Sverige visar att ensamstående med barn är en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Då väljer ni att sänka ersättningen för den gruppen. Detta väljer finansministern med precision att undvika att tala om.

Vad är det som motiverar en sänkning av ersättningen till de barnfamiljer som är mest sårbara i vårt land? Är inte risken väldigt stor att de som får betala det högsta priset för detta är de fattigaste barnen i vårt land? Är det verkligen en rimlig budgetpolitik i det här läget?