Fru talman! Tack, finansministern, för svaret! Jag tror att vi kan vara överens om att lågkonjunkturen och kostnadskrisen har slagit väldigt hårt mot vanliga hushåll. Tio års reallöneökningar försvann, och de börjar nu långsamt byggas upp igen.

En vanlig familj med två barn betalar nästan 30 000 kronor mer för matkassarna i dag än för några år sedan. Det blev mycket dyrare att bo oavsett hur man bor. De höga kostnaderna uppstod direkt för dem som har lånat till sitt boende i form av en villa eller bostadsrätt, och nu kommer fortsatta hyreshöjningar för dem som bor i hyresrätt åren framöver.

Allt det här påverkar hushållsekonomin direkt. Man hade kunnat föra en allmän diskussion om det, och finansministern för ett resonemang om detta och om sina principer för skattepolitiken. Hon talar också om hur en barnfamilj med en polis och en sjuksköterska påverkas av regeringens förslag.

Jag skulle kunna gå in i en stor diskussion och konstatera att en sjuksköterska och en polis med två barn skulle få mer pengar i plånboken med vårt budgetalternativ än med regeringens politik. Men det är ändå inte riktigt där interpellationen landar.

Den fråga jag ville ställa gäller de grupper som har de absolut minsta marginalerna och som också påverkas av kostnadskrisen - kanske mycket mer brutalt än hur vi påverkas. Det är ganska brutala siffror. Nästan varannan ensamstående förälder med lägre inkomst har svårt att ställa näringsrik mat på bordet, och det är alltså Sverige vi talar om här. I samband med det senaste julfirandet angav nästan hälften av de ensamstående föräldrarna med lite lägre inkomster att de funderade på eller tvingades låna för att handla julklappar till sina barn.

Detta är en grupp i samhället som varken är särskilt omdiskuterad eller synlig, men vi vet att de ensamstående med barn är de som drabbas hårdast av kostnadskrisen på flera olika sätt. Deras marginaler är mycket små.

På slutet säger finansministern, lite provokativt enligt min mening, att politik handlar om prioriteringar. Det är exakt det min interpellation handlar om. Vi kan koka ned detta till den fråga jag ställer: Vad har blivit bättre för de barnfamiljer som har det tufft? Då menar jag till exempel en ensamstående undersköterska med barn, som får ta del av bostadstillägget. Vi införde ju ett tillfälligt bostadstillägg, och det höjdes i någon omgång. Nu valde regeringen att ganska kraftigt skära ned på det. Det påverkar den här undersköterskan med barn direkt i hennes vardag.

Då är analysen att vissa stöd ska dras bort för att verkligheten har förändrats. Man har fått högre löner, man har fått minskade kostnader för hyra och matpriserna har fallit tillbaka. Vad har blivit bättre för den ensamstående mamman med svag ekonomi som får ta del av bostadstillägget? Vad har blivit bättre i hennes ekonomi som motiverar att regeringen nu drar ned på det stödet?

Man talar om att man inte hade pengar, att man inte hade råd med det. Men regeringen hade ju råd att sänka skatten för dem med höga inkomster med tusentals kronor i månaden. Uppenbarligen var det inte en ekonomisk fråga. Det var inte det att man inte hade pengar; man ville göra den här förändringen i bostadstillägget för dem som är mest sårbara.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det inte är undersköterskan som påverkas mest av detta utan hennes barn, som redan i dag lever i en helt annan situation än de flesta barn runt om i Sverige.

Min fråga kvarstår: Vad har egentligen blivit bättre för de mest utsatta barnfamiljerna som motiverar regeringens neddragning i den senaste budgeten?