Fru talman! Jag vill understryka att jag är fullt medveten om att finansministern inte själv sitter och skissar på varenda prognos i budgeten utan att det är ytterst kompetenta tjänstemän som försöker analysera läget, se framåt och ta hjälp av andra expertorgan och prognosmakare för att hamna så rätt man kan.

Som finansministern är tydlig med och som Finansdepartementet har betonat har det i de senaste prognoserna funnits mer osäkerhet än vanligt, och det är svårare att göra prognoser i ett nytt läge. Då landar det politiska ansvaret återigen på Finansdepartementet. Har man gjort rätt kalibreringar i de politiska förslag och den "väl avvägda" budget som man har lagt på riksdagens bord och röstat igenom?

Om man bara tar en prognos och tittar tillbaka lite i tiden på hur hushållens konsumtion har utvecklats kan man se att Finansdepartementet har reviderat ned hushållens konsumtion med 150 miljarder kronor över två år. Det är ganska mycket.

Då måste man ställa sig frågan: Finns det något i den ekonomiska politiken som hade kunnat göras annorlunda för att ge hushållen trygghet och skapa mer förutsägbarhet så att framför allt de hushåll som vi vet konsumerar mer hade kunnat komma igång med sin konsumtion? Detta är bara ett exempel på frågor som vi har diskuterat med regeringen under lång tid. Vi är det enda land i Norden som inte har gjort något åt barnbidraget under kostnadskrisen.

Genom budgetprioriteringar där man sänker skatten mycket för dem med höga inkomster får man inte samma effekt på konsumtionen. Detta är min bedömning, och jag tror att de flesta ekonomer är överens om den. Det kan finnas andra positiva effekter som regeringen vill se, men om man vill ta Sverige ut ur en lågkonjunktur finns det andra, mer effektiva insatser att göra.

Det var sådan självkritik jag var ute lite efter och om den finns hos finansministern nu när man har tvingats till en massa nedrevideringar och Sverige kommer fattigare ur lågkonjunkturen än vad vi hade behövt göra. Framför allt blev lågkonjunkturen mycket mer långvarig än vad finansministern och Finansdepartementet hade räknat med från början. Nu har det blivit mycket diskussion om det här, som är en ganska politisk fråga. Det är lätt att debatten bara landar i frågan om hur budgetarna ser ut.

Den andra frågan handlar mer om industrin. Jag hörde finansministern beskriva problemen och osäkerhetsfaktorerna för industrin. Vi vet att Sverige i grunden har en relativt stark och väldigt innovativ industri, men den möter nu en omvärld som är ganska stökig och har stora utmaningar.

Då vill jag fråga: Finns det några ytterligare åtgärder som finansministern ser framför sig behöver vidtas i detta läge? Behöver uppmärksamhet riktas mot att svensk exportindustri inte ska drabbas hårdare än nödvändigt av konjunkturläget?