Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Bakgrunden till denna interpellation är att vi ser att den europeiska industrin och den ekonomiska utvecklingen inte minst i stora länder som Tyskland och Frankrike har bromsat in mycket mer än vad Finansdepartementet och många ekonomiska bedömare hade räknat med. Detta har redan fått effekt på svensk ekonomi. Vi ser många pressade underleverantörer i dag - orderböckerna ser inte ut som man hade räknat med. Vi ser en väldigt stor osäkerhet, inte minst när det gäller Tysklands ekonomiska och politiska framtid. Detta lägger en våt filt över svensk industris framtidsplaner.

En särskilt utsatt sektor är fordonsindustrin, som är en väldigt viktig del av svensk industri och en motor för teknikutveckling, forskning, investeringar och väldigt många jobb runt om i Sverige.

Detta är bakgrunden till att jag ville diskutera industrin och den konjunktur vi har i Europa. Jag kommer att återkomma till det.

Min första fråga i interpellationen handlade dock lite mer direkt om Finansdepartementets prognoser och huruvida finansministern var överoptimistisk i sina prognoser för konjunkturen och vägen framåt. Efter att ha lyssnat på finansministerns svar på interpellationen skulle jag vilja säga att det enkla svaret på min fråga är ja. Det har ju verkligen inte gått som man trodde i de prognoser man gjorde för svensk ekonomi.

Vi socialdemokrater har kritiserat regeringen för att ha varit för passiv i fråga om välfärdens finansiering och hushållens ekonomi. Jag menar att en del av de prognosrevideringar nedåt som regeringen har tvingats ägna sig åt när det gäller såväl arbetslöshet som tillväxt har att göra med hur konsumtionen i samhället har utvecklats. Jag har kritiserat att regeringen har riktat sina finanspolitiska stimulanser till fel grupper. För mycket av skattesänkningarna har gått till de människor som har högst inkomster i stället för att landa i plånboken hos vanliga löntagare och hushåll som faktiskt skulle ha kunnat använda dessa pengar på ett mer konstruktivt sätt genom att konsumera och därmed bidra till att dra konjunkturen vidare uppåt.

Vi har varit i en lågkonjunktur. Regeringen har hela tiden talat om att man ser ljuset i tunneln och att det snart vänder uppåt. Det går att förstå att regeringen valde att vidta en del åtgärder - man trodde att det bara skulle vara ett litet hack i kurvan för tillväxten. Då spelade det väl ingen roll att man drog in investeringsstödet för bostadssektorn och bidrog ännu mer till den bostadskris vi har i Sverige. Då kanske det inte var så viktigt att säkra statsbidragen till kommuner och regioner i krisen, trots att vi vet att multiplikatoreffekten när det gäller välfärdskonsumtion är väldigt hög - det är en av de mest effektiva åtgärder som går att vidta i en lågkonjunktur för att se till att konjunkturen inte försämras ytterligare.

Därför frågade jag om finansministern erkänner att man gjorde fel i sina prognoser. Då, fru talman, kanske det kunde ha funnits ett inslag av självkritik gällande att man hade fel i prognosutvärderingen och därmed landade i fel ekonomiska vägval.

Jag vill under mina sista 30 sekunder gå tillbaka till industrin. Om jag tolkar finansministern rätt är vi överens om beskrivningen av både världen, de osäkerhetsfaktorer som finns och hur konjunkturen utvecklas.

Jag undrar om det finns några exempel på åtgärder här och nu som regeringen är beredd att vidta för att stötta svensk industri, skapa mer framtidstro och se till att industrin kan bibehålla de senaste årens ganska starka ekonomiska utveckling, så att det inte går i baklås också för svensk industri, för det tror jag skulle kunna få stora effekter på svensk ekonomi framöver.