Fru talman! Jag vill återigen initialt säga att jag verkligen delar den bild som Jakob Forssmed målar upp och som flera av barnrättsorganisationerna pekar på i sina viktiga rapporter. Det finns beskrivet i både Rädda Barnens och Generation Peps genomgångar av hur det ser ut. Det är verkligen en hemsk utveckling, som ministern pekar på, när barn i dag känner att de behöver ta ansvar för att föräldrarna ska kunna ställa mat på bordet och kommer hem och säger att de inte längre vill spela fotboll, delta i dans eller vad det nu kan vara. Vi behöver göra mer för att få bukt med denna hemska utveckling.
Jag kan också här och nu ge ett tydligt löfte i en viktig fråga. Det handlar om den differentierade skattesänkning och den skattebonus som de allra rikaste delarna av vårt samhälle kunde casha in och som i dag ger ungefär 30 000-40 000 kronor per år - upp till 4 000 kronor i månaden, alltså. Det är ungefär vad fritidskortet skulle innebära på ett år i de mest utsatta stadsdelarna. Att rikta sig till de mest eftersatta stadsdelarna är i sig en bra sak, och vi behöver utreda och se vart det tar vägen. Men med vårt förslag om höjt barnbidrag och höjda studiemedel hade en genomsnittlig familj med två barn och två vuxna fått ungefär 5 000 kronor mer per år att röra sig med. Det hade kunnat ge en lättnad här och nu. Detta är ett förslag som flera andra av de nordiska länderna har genomfört, för två år sedan.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fritidskortet kommer i höst. Effekterna av fritidskortet kommer om ett år, och det kan kanske ge lite lättnader under hösten. Men fakturorna för medlems, klubb- och tävlingsavgifter kommer nu i många idrotter, och för nästa års vintersport under hösten, givetvis. Det vi efterfrågar är fart här och nu, inte att saker kommer att hända på det här området.
Vi behöver växla upp, och vi behöver få bukt med den ojämlikhet och den utveckling vi ser. Jag tänker också att vi alla har ett ansvar och vill även när det gäller detta understryka det som ministern säger. Vi som deltar som ledare för barn- och ungdomsidrott behöver också ta ett ansvar och se till att vi pressar tillbaka den utveckling vi ser, med ökad individualism, ökat fokus på att kunna köpa sig extraträningar och tryck på att åka på bortaturneringar och annat.
När jag träffar idrottsföreningar här i min stad ser jag att vi delar uppfattningen att idrottsrörelsen kan göra mer och att vi från politiken kan underlätta för föreningar att ta del av de stöd som riktas till idrottsrörelsen i dag. Jag har varit ute och träffat föreningar i Kista, Rinkeby, Rågsved och Vårby gård, och man säger ganska unisont att man vill göra mer för att rekrytera fler barn och unga i dessa miljöer. Stödet behöver vara brett, för man har av flera olika skäl svårt att engagera barn och unga. Det kan handla om kulturella erfarenheter, att man inte är en del av det svenska föreningslivet, men också och framför allt om de ekonomiska möjligheter som föräldrarna har.
Jag får nästan spela tillbaka och ställa frågan samlat. Vi kan prata om en del av regeringens budget, men den samlade effekten av regeringens inflationsbekämpning har lett till fler konkurser än någonsin och ökad arbetslöshet. Vi ser hur allt fler har svårt att klara att sätta mat på bordet. Man behöver de facto välja mellan att sätta barnen i en fritidsaktivitet och att klara de nödvändiga utgifter man har här och nu. Hur kommer det sig då att regeringen avfärdar alla våra förslag som skulle underlätta för barnfamiljer här och nu, exempelvis höjt barnbidrag och höjda studiemedel, och i stället riktar en skattebonus till de allra rikaste i vårt land?