Fru talman! Jag är inte här främst som partiföreträdare utan som statsråd, men det är ju ingen hemlighet att mitt parti Kristdemokraterna anser att vården som helhet bör tas över av staten.

Det som är överenskommet i regeringen handlar om att vi ska ta fram ett underlag för ett helt eller delvist övertagande av vården i ett statligt huvudmannaskap. Arbetet pågår, och det är naturligtvis oerhört viktigt att följa det. Jag ser fram emot konstruktiva dialoger mellan partierna i det arbetet.

Vad gäller rättspsykiatrin är det en mycket ansträngd situation. Det är en hög beläggningsgrad. Tidigare har det funnits större möjligheter att utnyttja kapacitet mellan regioner när någon haft lediga platser som har kunnat nyttjas av en annan region. Den möjligheten har minskat. Samtidigt är de oerhört skickliga på att se till att ändå hantera situationen.

Det är klart att situationen är ansträngd, precis som situationen i den psykiatriska vården över huvud taget. Det bekymrar mig. Nu gör regeringen en rekordstor satsning på psykiatri, psykisk hälsa och suicidprevention. Det handlar om 3,6 miljarder. Aldrig någonsin har en regering lagt så mycket medel på det här området. Därför vill jag naturligtvis se att regioner svarar upp mot detta och inte prioriterar ned psykiatrin. Det tycker jag att det finns tendenser till ibland. Det här är en patientgrupp som inte alltid hörs så mycket i diskussionerna, och det är angeläget att de prioriteras på ett bra sätt.

Rättspsykiatrin har förstås särskilda utmaningar. Det handlar om hög säkerhet och inte minst om utskrivningsprocesserna. När personer skrivs ut från rättspsykiatrin, hur tas de då emot av kommunerna? Ibland sker det ju inte så många sådana utskrivningar till en viss kommun varje år att det finns tillräckligt bra upparbetade rutiner för hur man ska hantera det på ett bra sätt. Det tror jag vi kan utveckla, för ibland kan man inte skriva ut personer som egentligen är redo för att skrivas ut ur rättspsykiatrin på grund av att det inte finns någon mottagningskapacitet utanför.

En person kan ju inte gå från att helt och hållet vårdas inom rättspsykiatrin till att inte få några insatser alls. Det är inte bra i de flesta fall. Om de blir kvar i rättspsykiatrin innebär det att nya personer som skulle behöva vara där - för sin egen skull och ofta även för det omkringliggande samhällets skull - inte kommer in. På det sättet ökar platsbristen. Det är alltså ett otroligt viktigt område att arbeta med. Jag ser fram emot att ta del av det arbete Socialstyrelsen bedriver för att utveckla just detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att man kan diskutera för- och nackdelar med om rättspsykiatrin bör vara mer av ett statligt ansvar i relation till psykiatrin. Jag vet inte om interpellantens uppfattning är att rättspsykiatrin borde skiljas från den övriga psykiatrin och bli ett statligt ansvar, medan psykiatrisk tvångsvård skulle fortsätta vara ett regionalt ansvar. De har såklart ganska många beröringspunkter. Det handlar inte sällan om personer som tidigare varit föremål för psykiatrins insatser. Psykiatrisk tvångsvård är ju också rättspsykiatrisk vård. Det finns alltså uppenbara nackdelar med det också. Fördelarna kan handla om att rättspsykiatrisk vård även är en påföljd och att staten i övrigt ju har ansvar för rättsväsendet.

Det finns alltså för- och nackdelar med detta. Jag förutsätter naturligtvis att kommittén belyser dem på ett bra och tydligt sätt. Men jag kan konstatera att när Socialdemokraterna haft beredningsunderlag har de valt, bland annat mot bakgrund av remissinstansers synpunkter, att inte gå vidare fram med förslag som gör just rättspsykiatrin till en statlig angelägenhet, till skillnad från övrig psykiatri.