Herr talman! När ministrar pratar med sina väljare via sociala medier, vad behöver de tänka på då? När en markägare har klagat på ett beslut till regeringen och otåligt väntar på besked, hur länge kan regeringen egentligen dröja med sitt svar? Och när en regering är angelägen om att visa handlingskraft, hur snabbt är det okej att den går fram med sina förslag?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av stats-rådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning

På fråga A svarar vi i KU: Twittra med dina väljare om du vill, även om du är statsråd! Men om du ska berätta om vad regeringen just har bestämt, ja, då är det på sin plats att använda officiella kanaler - inte det privata kontot.

På fråga B svarar vi: Det är inte okej att departementet sölar genom att låta handlingar ligga i hyllan utan åtgärd i flera månader.

På fråga C svarar vi: Vänta lite nu - här är det läge att tänka efter! Det finns faktiskt en poäng i att regeringen inte hastar fram med sina förslag och gör oppositionen till enbart ett rundningsmärke. Jag återkommer till det om en stund.

Herr talman! Jag valde att inte inleda mitt anförande med samma fras som jag gjorde i den här debatten för ett par år sedan, närmare bestämt: "Vi debatterar här i dag betänkandet KU10 där konstitutionsutskottet granskar statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning." Det är förstås inget fel med den frasen, men den lockar inte direkt stora åhörarskaror hit till KU:s debatter. Och det är synd att våra debatter, där vi ofta är rörande överens, sällan ger några rubriker i medierna eller för den delen drar en stor publik.

Att vi verkar rätt ointressanta beror antagligen just på att vi går fram i enighet, som vi gör i dag. Konflikt skapar nämligen rubriker. Men i praktiken är politik faktiskt att komma överens. Vi är åtta partier i den här riksdagen, och inget är det andra likt. Det är precis som det ska vara i en vital demokrati: många olika åsikter och partiprogram att välja bland för den som lägger sin röst vart fjärde år. Därefter är det upp till oss politiker att kompromissa, att ge och ta och att ta ansvar.

Herr talman! Det här med enigheten i KU är faktiskt värt lite mer uppmärksamhet, kan jag tycka. Vi står här igen och presenterar en granskning av regeringen där alla åtta partier är helt överens. Det borde nå ut till fler utanför politiken att vi faktiskt kan komma överens och att vi politiker inte bara håller på med käbbel.

Förmågan att komma överens behöver vi verkligen i dag. Vi behöver visa våra väljare att vi äger den. Det gäller inte minst i de osäkra tider vi lever i, med ett spänt omvärldsläge där starka krafter som inte vill Sverige väl gärna underblåser polarisering i vårt samhälle. Det finns redan alltför många skyttegravar i världen, så låt oss inte gräva ned oss i några egna här hemma.

Det vi håller på med här i KU är ju viktiga saker. Det är förstås lätt att vara partisk och framhålla sitt eget utskotts stora betydelse, men demokratins spelregler - det fundament som både riksdag och regering vilar på - borde väl ändå engagera alla?

För att vara mer publikfriande försökte jag mig nyss på en mindre högtravande inledning än häromåret. Jag nämnde helt kort tre områden som vi i KU djupdök i under hösten när vi granskade regeringens arbete. Av dessa tre tänker jag nu inte prata vidare om vare sig A eller B utan hålla mig till C. Det gäller hur snabbt regeringen kan hasta fram i sin iver att visa handlingskraft och varför det inte är en bra idé att rusa på i expressfart. Detta kallas propositionsavlämnandet i vårt betänkande.

Herr talman! När regeringen beslutat om en proposition lämnas den över till riksdagen. Sedan har riksdagens partier två veckor - eller 15 dagar, för att vara exakt - på sig att behandla den. Om det ska gå snabbare än så krävs synnerliga skäl. Som jurist vet man att synnerliga skäl är en signal om att det verkligen måste röra sig om något exceptionellt som motiverar sådan brådska. Det ska vara fråga om rena undantagsföreteelser för att bestämmelsen om 15 dagar ska frångås. Det är riksdagen som bestämmer om det ska gå snabbare än så, men det sker på regeringens initiativ. Det är alltså regeringen som sänder signalen att man vill att riksdagen skyndar på med något.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av stats-rådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning

I den tidsplanering som återfinns i Regeringskansliets riktlinjer är 85 dagar det minimum som anges för att hinna med alla nödvändiga delmoment på vägen från att en proposition lämnas över till riksdagen till att lagen träder i kraft. KU har granskat när det gått fortare än så och tittat på hur det sett ut över tid, från 2011 och framåt.

Det är inte särskilt förvånande att fler lagförslag behandlades i expressfart under covid-19-pandemin, precis som har nämnts här tidigare. Även till följd av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina behövde det ibland gå undan. Jämför man tiden före och efter pandemin ser man att antalet propositioner som behandlades på mindre tid än 85 dagar låg på ungefär samma nivå. Men i de fall där det gick snabbare än normalt, alltså på mindre än 85 dagar, var brådskan lite större på senare år än före pandemin. Detta beror inte bara på kriget i Ukraina.

Allt oftare har tiden alltså blivit allt kortare från proposition till lagens ikraftträdande. Jag menar att det finns god anledning att hålla ögonen på detta framöver, för riksdagen måste få tid på sig att behandla regeringens förslag på ett seriöst sätt. För att parlamentet ska fungera väl måste alla politiska partier ha goda förutsättningar att sätta sig in i förslag som läggs fram av regeringen och kunna formulera motförslag.

Herr talman! För ett år sedan ville regeringen snabba på med en viss omtalad proposition och begärde då förkortad motionstid till tre dagar. Man fick dock nej av riksdagen, så det blev 15 dagar som vanligt. När jag slog på radionyheterna en morgon blev jag förvånad över att höra det ansvariga statsrådet säga: Jag hoppas att oppositionen kommer att använda denna tid väl.

I dag är mitt parti i opposition, men det är ju inte vad jag och mitt parti gör i ett enskilt fall som är relevant. Dessa regler, med vissa tidsfrister, finns till för att vi ska ha en fungerande opposition oavsett vilka partier som ingår i den. Då måste oppositionen ha rimliga villkor att verka inom - annars beskärs oppositionens roll i demokratin, och det förutsätter jag att inget parti önskar.

Herr talman! I morgon ska Oscarsnomineringarna tillkännages. Jag förväntar mig några till filmen Konklaven. Det är en film som skildrar intrikata maktstrider inom katolska kyrkan inför valet av en ny påve. Skådespelaren Ralph Fiennes har huvudrollen, och hans rollfigur Lawrence står för eftertanke och klokhet i filmen. I en stark scen framhåller Lawrence faran med visshet. Att vara övertygad om att den egna åsikten är den enda rätta är ett steg mot maktfullkomlighet. I stället uppmanar Lawrence till tvivel, eftersom det är ett sätt för oss människor att inse att vi är begränsade och att vår åsikt kan och bör ifrågasättas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av stats-rådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning

Oavsett hur det går med nomineringar och Oscarsstatyetter till Konklaven - jag tror att den kommer att få några - måste det finnas utrymme för tvivel även i politiken. Det måste finnas en öppenhet för att vi politiker, i likhet med alla andra människor, kan ha fel. Tvivlet gör en människa ödmjuk.