Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på interpellationen. Vi får se vilken feststämning vi kan skapa här på eftermiddagen i dag. Det borde vara möjligt eftersom energieffektivisering är en sådan central del av energipolitiken och en sådan viktig åtgärd för att hålla tillbaka kostnader, bygga en effektivare ekonomi och inte minst se till att vi får en effektivare elanvändning som skulle ge oss möjlighet att skapa utrymme för nya användare utan att det behöver komma till några stora investeringar.

Om dagens verksamheter kan effektivisera sin användning sänks ju inte bara kostnaderna för dem, utan det skapar också möjligheter för andra att kliva in utan att man behöver ha samma typ av omfattande investeringar i ny produktion eller ny infrastruktur, som kan ta tid att få på plats. Effektivisering är helt enkelt ett sätt att snabba på elektrifieringen.

Potentialen för energieffektivisering är dessutom väldigt stor. Regeringens expertmyndighet, Energimyndigheten, pekar på att en effektivare elanvändning har en stor potential, och man uppskattar den till mellan 20 och 25 terawattimmar. Då ska man veta att den svenska användningen är ungefär 140 om året. Den absoluta merparten av denna potential ligger just i bostads- och servicesektorerna, med tonvikten på bostäder. Därför har vi socialdemokrater förslag om just sådana åtgärder: ett mer generöst rotavdrag för energieffektivisering och pengar för samma sak i flerbostadshus.

I min interpellation skriver jag att EU nu har skärpt kraven på energieffektivitet och effektivisering, och det ganska rejält. Ebba Busch var ordförande i rådet under den perioden och är statsråd nu och ska genomföra politiken. När regeringen presenterade sin uppdaterade klimatplan kunde man se att det fanns åtskilligt kvar till målen för 2030.

Enligt svaret från Ebba Busch tycks resultatet från den förhandling som hon genomförde som ordförande nu inte vara riktigt lika viktigt för statsrådet Ebba Busch. Oavsett om det handlar om de vägledande bidragen eller om de bindande kraven är beskedet av allt att döma ungefär detsamma: Regeringen tänker inte riktigt nå dem. Man kan med fog fråga sig vilken analys regeringen egentligen gjorde inför förhandlingarna när det uppenbarligen inte var meningen att Sverige ska nå dem.

Man kan undra vad regeringen tror händer om alla länder gör som Sverige, det vill säga avser att misslyckas eller inte ens anstränger sig för att göra sin del av arbetet med att nå de gemensamt beslutade målen. Det är ett märkligt sätt att sköta en viktig fråga i Europeiska unionen eller för den delen i ett land som Sverige.

Jag tycker att Ebba Busch är svaret skyldig om hur analysen såg ut. Var det verkligen ens meningen att målen skulle nås? Varför i så fall binda unionen till mål som vi själva inte tänker bidra till? Det är ändå en märklig strategi. Frågan är vilken plan regeringen har för att leverera på det som man kom överens om under Ebba Buschs ordförandeskap.