Fru talman! Då undrar jag vad det här arbetet består i, för myndighetsdialoger räckte inte 2013 eller 2021. Det krävdes också särskilda regeringsbeslut. Jag är krass. Med tanke på att vi ännu inte har sett något resultat av myndighetsdialoger är jag ganska övertygad om att det inte kommer att räcka.

Klockan tickar. De här människornas liv pågår. De är i en fruktansvärd situation, och de riskerar att förföljas, torteras och i värsta fall dödas. Det är alltså angeläget att agera. Pål Jonson säger att man agerar och nämner, konkret, myndighetsdialoger. Jag tror att vi behöver beslut så att till exempel Utrikesdepartementet eller Försvarsmakten kan göra en framställan för de här personerna till Migrationsverket så att de kan bli bedömda för vidarebosättning.

Andra länder har inte heller ambassader i Afghanistan och lyckas ändå hjälpa sina tidigare medarbetare ut ur Afghanistan, inte minst till Pakistan, och hitta lösningar.

Självklart är det resultat som räknas. Det är det vi är ute efter. Jag är övertygad om att det går att få resultat. Jag tror att man snarare än att titta på 2013 ska titta på hur de länder som faktiskt lyckas nu arbetar. Det finns strukturer på plats som Sverige troligtvis skulle kunna haka på. Det är trots allt våra allierade som opererar där och som har kontakter och löser situationen för dem som har arbetat för deras länder.

Det är absolut komplext, men det är inte en ursäkt för att inte agera, inte göra det som andra länder lyckas med eller inte åtminstone försöka.

Det finns en lista. År 2021 försåg Försvarsmakten UD med en lista med namn på lokalanställda. Veteraner har använt den för att de ska kunna fortsätta att hålla koll på sina tidigare kollegor. Det är alltså inte komplext i den meningen att det inte skulle finnas människor som vet vilka dessa personer är.

Säkerhetsbedömningar ska självklart göras också i dessa fall, precis som annars. Det är mycket möjligt att åstadkomma det. Men man måste säkerställa att de här människorna till att börja med kan få en framställan för vidarebosättning, så att Migrationsverket kan fatta beslut om att de ska kunna utredas för att få skydd i Sverige. Man ska också hjälpa personer att ta sig ut ur Afghanistan. Om de inte har pengar till att betala för visum kan man diskutera med grannländernas myndigheter om lösningar på det. Det har funkat för andra länder. Eller så kan man faktiskt bistå ekonomiskt.

Jag noterade att Pål Jonson i svaret sa att man såklart inte kan ägna sig åt ministerstyre. Jag hoppas att jag ska tolka det som att det kan finnas vissa enskilda individer som av olika skäl inte skulle kunna omfattas. Men jag vill påminna om vad Pål Jonsons kollega - numera utrikesminister - Maria Malmer Stenergard sa 2001, när det begav sig. När regeringen den gången sa att det kunde vara ministerstyre sa hon: Det kan man. Det är bara en riktigt dålig bortförklaring. Man har gjort det förut.

Jag hoppas att Pål Jonson inte avhåller sig från att agera för att han tror att det skulle utgöra ministerstyre i sig.