Fru talman! Tack, Annika Hirvonen, för interpellationen!

Annika Hirvonen är storsint när hon säger att hon uppskattar arbetet; arbetet har ju inte genererat några resultat. Detta säger jag. Jag ska försöka vara ärlig - inte för att jag inte är ärlig annars, men detta är en fråga som vi har jobbat en del med i regeringen. Jag ska försöka ge en ungefärlig bild av vad vi har gjort.

Jag vill börja med det viktigaste. Jag vet nämligen att det finns människor som tittar på denna debatt, och jag vill inte ge falska förhoppningar om att vi står inför en lösning på situationen.

Under våren och delvis också under hösten har vi haft myndighetsdialoger om den här frågan. Vi har tittat på hur man skulle kunna gå vidare i så fall. Det som är viktigt för mig och regeringen om vi går vidare är att vi inte bara gör något för att uppfattas som handlingskraftiga, utan det ska vara något som gör verklig skillnad. Där är vi inte i dag, så jag har inga nya besked att ge till Annika Hirvonen.

Jag förstår att detta är otillfredsställande, men vi har som sagt arbetat en del med det.

Det som möjligtvis är nytt i underlaget är den utredning som blev klar den 17 december. Den utvärderade hela det svenska bidraget till Afghanistan från 2001 till 2021. Den tittade också på evakueringsoperationen och drar ett antal slutsatser. Man har inte tittat så mycket på detta med lokalanställda och tolkar, men man tittar på vilka lärdomar som kan dras. Man konstaterar att den dåvarande regeringen var ganska långsam med att komma igång med arbetet, men när man väl kom igång gjorde man ett ganska bra arbete. Det var knappt 2 000 personer som kom hem i anslutning till detta. Vad jag förstår träffade detta i princip alla som var kopplade till ambassaden och även ambassadanställda.

Jag utesluter inte på något sätt det som Annika Hirvonen säger, alltså att det kan vara folk som är kvar i Afghanistan. Då handlar det om människor som arbetat för Sverige före Isaf-insatsen, alltså för elva tolv år sedan. Det är alltså lång tid sedan de personerna skulle ha varit aktuella. Tidsutdräkten är en av de utmaningar vi har.

Jag noterar också vad Annika Hirvonen säger i sin interpellation, där hon jämför med 2013 och 2014. Det är möjligtvis i det avseendet jag har min enda avvikande uppfattning, jämfört med Annika Hirvonen. Det är svårare att göra detta nu än det var 2013 och 2014, för det finns inte någon diplomatisk närvaro för Sverige på marken. Det gör att det kan vara svårt att vara framgångsrik. Det gäller kanske inte bara för Migrationsverkets vidkommande, som Annika Hirvonen nämner, utan också för Säkerhetspolisen, som i så fall behöver göra prövningar på plats. Det är däri komplexiteten ligger.

Ska vi göra uppdrag ska vi göra dem med intentionen att de blir framgångsrika och möter de behov som är intentionen med dem. Men vi har naturligtvis också beaktat och tittat på den utredning där man har utvärderat insatsen, och vi arbetar med frågan. Så mycket kan jag säga.