Fru talman! Det var glädjande att höra från statsrådet att det sker en dialog med parterna på båda sidor. Jag hade blivit bekymrad annars, men att det sker en dialog om de här frågorna med parterna på båda sidor är ändå glädjande.

Ibland pratar vi om den svenska modellen och parterna, men vi får inte glömma att staten och det offentliga också är en part i det här många gånger. Det är ju staten som står för lagstiftningen. Det vet jag att arbetslivsministern är väl medveten om, men jag tycker ändå att det är värt att påpeka. Vi glömmer ibland bort statens roll, lagstiftarens roll, i det här förhållandet. Med det sagt kan parterna lösa många av de här frågorna själva, men staten och politiken har också en roll.

Jag tror att digitaliseringen och användningen av artificiell intelligens som vi nu ser i samhället är någonting som vi i grunden ska vara positiva till. Historiskt sett har vi i Sverige inte varit negativa till teknikutveckling, utan vi har sett möjligheterna med att det kommer ny teknik, nya verktyg och nya medel som vi kan använda för att göra arbetslivet säkrare eller för att öka produktiviteten och helt enkelt se till att det goda arbetet blir bättre.

Men jag tror också att när man pratar om det effektiva arbetet och det goda arbetet, mer produktivitet och tillväxt och sådant måste man komma ihåg att det goda arbetet inte är ett arbete som bygger på misstro eller övervakning från arbetsgivaren. Det bygger på ömsesidig respekt. Vi har exempel i det här landets historia på att det inte gjort det, och det har inte alltid slutat så bra. Men den modell som har växt fram i Sverige åtminstone de senaste hundra åren är att fack och arbetsgivare och arbetstagare och arbetsgivare har stor respekt för varandra. Man har inte alltid samma syn på de grundläggande ideologiska ställningstagandena, man har kanske olika syn på en rad olika saker, men i många fall finns det ömsesidig respekt. Man ser nyttan av att lita på varandra och ha dialog med varandra och inte låta förhållandet genomsyras av misstro.

Får vi en utveckling i det här landet där det blir alltmer kontroll och övervakning av arbetslivet tror jag att det kommer att förändra synen på arbetet. Vi kommer att se en utveckling i det här landet där människor i högre grad upplever arbetet som ett tvång. Man går till jobbet, och sedan genomlider man åtta timmar - eller hur lång arbetstiden nu ska vara i framtiden; det får vi väl se. Man genomlider arbetstiden, och sedan går man hem och spenderar sin fritid på att vila ut på något sätt. Nu finns ju den typen av arbete i dag också, men det finns risk att det utökas om det skulle bli så att man ständigt känner sig övervakad och kontrollerad i arbetslivet.

Det finns tyvärr många ytterligare skräckexempel, till exempel att toalettbesök loggas och att man får skäll om man är på toaletten någon minut för länge. Jag tror inte att det är den typen av arbetsliv vi vill ha i det här landet i längden. Det tror jag inte att arbetslivsministern heller vill.

Jag tror att vi behöver återkomma till den här typen av frågor. Vi behöver också återkomma till de regleringar som statsrådet var inne på, till exempel GDPR. Hur åtföljs de regler och den lagstiftning som vi har i dag? Det är ju alltid bra med lagstiftning och regler, men vad händer om de inte följs? Det kan man ha ett långt moraliskt-filosofiskt resonemang om, men man kan diskutera verkningsgraden i dem om de inte följs och respekteras.

Låt oss ta kameraövervakning som exempel. Det kanske finns skäl att kameraövervaka lastbilschaufförer, till exempel av trafiksäkerhetsskäl. Man kan se vad som händer vid en olycka. Men är det rimligt att kameran är vänd mot lastbilschauffören 24 timmar eller hela arbetspasset, hela tiden? Man kan diskutera om det är där övervakningen ska ske eller om den ska ske gentemot trafiken. Och om brott inte följs av straff är det ju verkningslöst.