Fru talman! Det är naturligtvis väldigt märkligt att detta nu blir mer av en debatt än ett samtal, som vi hade kunnat ha på ett annat sätt. Jag kände att jag helt enkelt ville få svar, och eftersom det inte var möjligt att få svar på något annat sätt lämnade jag in en interpellation.

Jag brinner för jämställdhet. Vi är många som gör det. I välfärdsutskottet i Nordiska rådet, som ansvarar för jämställdhetsfrågorna, finns det ett stort engagemang och också en stor vilja och önskan om att samarbeta, för tillsammans blir vi starkare. Nu när vi ser att jämställdheten är utmanad skulle vi verkligen kunna bli starkare om vi gjorde detta tillsammans.

Jag förstår inte riktigt att statsrådet inte kan se detta. Först svarar man inte ens under flera månaders tid på formella och informella förfrågningar om ett möte, och sedan svarar man att det med hänvisning till statsrådets kalender inte är möjligt att anordna ett digitalt möte. Under fyra månaders tid har statsrådet alltså inte tid att träffa parlamentariker från Nordiska rådet. Detta tycker jag är upprörande med tanke på jämställdheten, men jag tycker faktiskt också att det är väldigt beklagligt ur ett demokratiskt perspektiv.

Hur ska vi kunna göra saker och förbättra saker när vi inte ens kan mötas och samtala med varandra? Då hade vi kunnat klara ut de missförstånd som jämställdhetsministern fortsätter att upprepa här i talarstolen. Vi fick till ett möte med tjänstepersoner vid ett tillfälle i våras. Då framkom det att man hade förutsatt att vi skulle sitta i en viss panel. Detta har vi aldrig någonsin framfört.

Vi ville samarbeta, och vi ville mötas för att samtala om hur vi ska kunna samarbeta - för jämställdheten, tillsammans, i Norden. Det finns en stor efterfrågan på kunskap och kompetens, men det handlar också om hur vi politiskt har kunnat möjliggöra de framgångar som vi tidigare har nått. Vi har inte nått ända fram; det finns naturligtvis mycket att göra i Norden. Men jämfört med många andra länder har vi nått framgångar, och det finns en stor efterfrågan.

Det vi har efterfrågat har varit: På vilket sätt? Ja, kanske genom ett seminarium, men kanske också på andra sätt. Men detta skulle vi ha kunnat samtala om, om vi hade fått till ett möte. Det är väldigt svårt att förstå hur det är möjligt att man först under flera månader inte ens svarar - det tycker jag är respektlöst - och sedan svarar att man inte på fyra månader har tid att knö in ett digitalt möte i kalendern.

Det är inte bara jag utan också välfärdsutskottet som undrar. Vi förstår inte på vilket sätt och varför, och de frågorna har vi ställt. Vad har man grundat beslutet om att inte önska samarbete på? Vi kan inte tolka det på något annat sätt. Vem har fattat beslutet? Vad grundar sig oviljan på? Alla dessa frågor har vi skickat med. Det måste alltså vara tydligt för den ansvariga ministern i Sverige, som har haft ordförandeskapet - hon borde kunna svara på dessa frågor. Det borde inte behöva ske via någon tjänsteperson som bara meddelar att det inte är möjligt med hänvisning till kalendern.

Jag tycker att det är synd, och jag tycker att det är beklagligt för jämställdhetens skull. Vi skulle kunna komma framåt mer. Jag tycker också att det är beklagligt ur ett demokratiskt perspektiv, och det är därför jag vill ha denna debatt, eller förhoppningsvis detta samtal, och få svar på mina frågor.