Fru talman! Jämställdhet handlar om alla människors lika värde och rättigheter. Vi ska ha samma förutsättningar att påverka samhället och leva vårt liv på alla de olika sätt som vi menar i fråga om att leva sitt liv med samma rättigheter. Tyvärr är jämställdheten på tillbakagång globalt sett men också i Sverige. Det innebär att vi verkligen behöver samarbeta för att stärka våra positioner och arbeta för att stärka jämställdheten igen på grund av det som jämställdhetsministern talade om, pushing back, så att vi tar steg framåt och inte bakåt på jämställdhetsområdet.

Jag tyckte därför att det var väldigt positivt när jag som ordförande i Nordiska rådets välfärdsutskott fick frågan från ministrar om att tillsammans delta i det som vi ibland kallar kvinnotoppmötet i New York, kvinnokommissionen CSW, som är en årlig sammankomst där människor träffas för att prata om jämställdhet och annat. Vi tyckte att det var positivt och välkomnade inbjudan, den utsträckta handen, från Nordiska ministerrådet till oss parlamentariker i Nordiska rådet om att samarbeta under kvinnokommissionens möte.

Vi delade bilden av att det fanns stor efterfrågan från nordiska politiker men också nordiska experter på att kunna dela med sig av den kunskap som finns och de framgångar som har gjorts i Norden under lång tid. Vi parlamentariker i Nordiska rådet skulle kunna vara med och bidra där.

Första gången fungerade det. Det var en början, om än trevande, för att vi skulle göra det här tillsammans. Men i samband med att Sverige tog över ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet - vi har ju ordförandeskap där vi tar ansvar enligt ett rullande schema - tog det plötsligt stopp. Då efterfrågade vi ett möte med ansvarig minister, det vill säga jämställdhetsminister Paulina Brandberg. Hon var även den minister som mottog våra brev och förfrågningar om ett möte för att prata om hur vi tillsammans skulle kunna fortsätta det arbete som vi hade tänkt var ett långsiktigt gemensamt arbete för att stärka jämställdheten.

Det kom inget svar. Vi har vid flera tillfällen och på olika sätt verkligen önskat och begärt ett svar och formellt och informellt försökt få till ett möte. Det här handlar inte om mig, fru talman, utan om att parlamentariker i Nordiska rådet ber om ett möte med ansvarig minister. Men vi har inte fått något svar.

Det känns förstås lite märkligt med en interpellationsdebatt om detta. Men vi skickade återigen ett brev i somras, den 28 juni, där vi skrev att vi önskade ett möte antingen på den session som skulle hållas i Reykjavík i oktober eller åtminstone ett digitalt möte före den 30 oktober. Detta nekades. Jag vill därför fråga jämställdhetsministern: Varför?