Fru talman! Jag ser en stor problematik i att det sammantaget faktiskt är så att den nationellt begränsade företeelse som uppstod i Sverige kunde uppstå och att så blev fallet eftersom det blev legitimerat av en auktoritet.

Debatten om de apatiska flyktingbarnen har under många år varit väldigt infekterad. Under lång tid har ett flertal beslutsfattare, läkare, psykiatriker och journalister fått stå för en mer känslostyrd än vetenskaplig debatt i fråga om de apatiska flyktingbarnen.

När personer som i dag är vuxna nu har vågat träda fram och vittna om den misshandel och tortyr de tvingades utstå under flera år går det som länge har påpekats inte att förneka, som statsrådet påpekade. Vi har offer som berättar om hur de försökte ta sitt liv som barn därför att de inte orkade med den fruktansvärda tortyr som det innebar att tvingas spela apatisk samt om hur sveket från vården och vuxna resulterade i en förlorad barndom. Det går inte att bortse från det faktum att många barn har blivit utnyttjade till ett högt pris eftersom familjen helt uppenbart har kunnat öka sina möjligheter att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Både forskning och erfarenhet visar att ett positivt besked som innebär att familjen får stanna i mottagarlandet och därmed får permanent uppehållstillstånd har varit en effektiv åtgärd för att förbättra tillståndet hos de apatiska flyktingbarnen. Experter och utredare har, åtminstone att döma av den information jag har fått fram, inte heller kunnat hitta en enda fallbeskrivning av apatiska flyktingbarn utanför Sverige - inte ens i stora flyktingläger i Mellanöstern med tiotusentals barn, där många är svårt traumatiserade.

Fru talman! Det faktum att dessa barn lämnades åt sitt öde är allvarligt. Som statsrådet nämnde i sitt svar ska ett misstänkt brott anmälas till polisen. Det finns tydliga regler för hur hälso- och sjukvården och andra aktörer ska agera om ett barn misstänks fara illa. Detta är anledningen till att jag ifrågasätter varför det inte har fungerat på ett ändamålsenligt sätt och till att jag efterfrågar ytterligare översyn. Det handlar om att ge alla dessa barn upprättelse genom att säkerställa att något liknande aldrig sker igen.

Min slutsats, efter att jag tagit del av väldigt mycket underlag, är att vi inte är klara med den här frågan. Det finns ett behov av konkreta åtgärder.

Vi behöver i första hand genomföra en ny omfattande granskning gällande hanteringen av barn med uppgivenhetssyndrom för att komma till rätta med de uppenbara brister som funnits inom exempelvis hälso- och sjukvården, där man helt klart behöver se över sina rutiner.

Det är också av yttersta vikt att lyssna till den expertis som finns inom professionen. Den vet bäst vilka behov hälso- och sjukvården faktiskt har. Jag beklagar därför att statsrådet gör bedömningen att det inte finns skäl för ytterligare åtgärder i dagsläget. Jag skulle därför vilja få svar på om statsrådet anser att vi är skyddade från att något liknande uppstår i framtiden. Kan vi verkligen säkerställa att barn inte utnyttjas på det sättet igen?